Jag börjar med den senaste filmen jag såg på bio, Coen-brödernas True Grit.
Tre dagar innan titten visste jag ingenting om filmen. Därefter såg jag en hyfsad trailer som sedan visade sig vara rätt så missledande. Hur som helst så hade jag inte så jättehöga förväntningar, jag visste ju inte vad jag skulle förvänta mig.
Filmens första scen fick mig dock att höja förväntningarna, och man satte ribban högt när det kom till det visuella. Det visade sig sedan att detta var den snyggaste scenen i filmen men med det sagt så tycker jag filmen lyckas bra även i övrigt. Miljöerna är ganska fina utan att man lägger för stor vikt på dem, vilket är bra. Musiken passar bra även om den inte är direkt minnesvärd.
Filmens utan tvekan starkaste kort är dock karaktärerna.
Alla karaktärer känns välskrivna och ganska unika. Jag gillar också att karaktärerna känns aningen mer verkliga än i andra westerns, här missar de faktiskt ett par skott, de har svagheter och är människor helt enkelt. All heder åt Clintan men den här typen av westerns känns aningen modernare. Det är ganska uppfriskande att se en, till mestadels, stark ung tjej som visserligen behöver räddas lite då och då men det känns som det snarare är på grund av hennes ålder än det faktum av att hon är kvinna. Barnskådespelare är för mig en komponent i film som oftast resulterar i katastrof. De kan förstöra en annars riktigt bra film, men jag tycker Hailee Steinfeld sköter sig ganska bra. Stjärnan i filmen är väl dock Jeff Bridges som spelar en gammal, tjock grymtande gubbe och gör det riktigt bra. Det är ingen traditionell westernhjälte vilket en viss brödskjutarscen visar. Vi ser i övrigt Matt Damon i en av sina bästa roller som en Texas Ranger. Björnmannen är också en av filmens höjdpunkter.
Jag hade inte väntat mig så pass mycket humor som filmen innehåller, och hade trott att det skulle vara mer action, men jag gillar tempot och man balanserar alla delar på ett bra sätt. Filmens slut är väl lite av ett antiklimax, med tanke på hur westernfilmer brukar sluta. Här var det ingen 20 minuters standoff med episk musik och inzoomande på ögonen ala Leone, men detta är inte något negativt då slutet ändå håller samma nivå man lagt på filmen i övrigt.
I slutändan känns det dock som den saknar något. Jag kan inte riktigt komma på något som är speciellt dåligt med filmen men känner ändå att den inte var mer än bra. Förutom första scenen och karaktärerna är det inget direkt som imponerar. Skådespelarna är bra men ingen som gör en minnesvärd insats.
Det är väl så jag får sammanfatta filmen, den är bra, men inget minnesvärt som kommer att få mig att tänka tillbaka på den och minnas den om ett par år.
Tilläggas ska även att jag inte sett originalet med John Wayne vilket möjligtvis skulle påverka betyget.
77