Visar inlägg med etikett Spel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spel. Visa alla inlägg

12.3.11

Nördår 2011

Har inte haft tid att skriva på sistone även om jag velat. Dels har jag jobbat mycket kvällar vilket leder till att man inte orkar göra något före jobbet och inget efter, annat än att spendera sin fria tid av dygnet till nörderi.
Förutom film och en del serier har det blivit en del Rift, Dragon Age 2 och Bulletstorm.



Eftersom jag snart utforskat minsta meter i World of Warcraft har jag nu ännu en gång mer eller mindre lagt skorna på hyllan och gett mig ut i nya världar.
Den här gången tänkte jag testa på ett nytt ganska lovande mmorpg, nämligen Rift. Det liknar WoW väldigt mycket men själva karaktärsskapandet är det som verkligen lockar och gör spelet värt att spela. Jag kommer mest ha det som ett bakgrundsspel att koppla av lite med medan jag spelar igenom diverse spel som släpps i år.
Kanske skriver lite mer om Rift vartefter.


Bulletstorm

Har även stressat av mig lite i Bulletstorm, som i princip går ut på att skjuta på allt som rör sig, och du får poäng på hur väl du utför massakreringarna. Ja, det är ungefär lika våldsamt och oetiskt som det låter, men det är gjort med glimten i ögat, det är lika mycket en parodi på actiongenren som det är en hyllning av det. Man sparkar omkring fiender in i kaktusar eller utför klippor och får bonuspoäng för att vara uppfinningsrik. Ofta finner man sig springa omkring och leta efter saker att använda sig av för att krydda sina kills lite. Vad sägs till exempel om att sparka in ett korvstånd in i en hög av fiender, skjuta sönder det (det har exploderande tuber under ståndet av någon anledning) och se fiendeskaran sprängas i luften, varav du belönas med en skärm full av poäng och texten "sausage fest".
Det är inte ett av de bättre spelen jag spelat men fungerar som ett skapligt tidsfördriv. Snyggt är det också (tänker främst på landskapen).
Betyg kommer när jag klarat spelet.



Till sist ska jag prata lite om Dragon Age 2 också. Har ju nyligen inköpt uppföljaren till det hyllade Dragon Age: Origins, ett spel jag har ganska blandade känslor för. Jag förstår varför folk gillar det och att det är bra, men det var mycket som gjorde att intresset inte varade så särskilt länge. Historien känns ryckig och ganska tråkig, striderna blev efter ett tag nästan plågsamt tråkiga (tilläggas ska till spelets försvar att jag valde att spela warrior med tvåhandsyxa vilket var det sämsta valet) och det slutade med att jag drog ner svårighetsgraden på easy och köttade igenom spelet för att få uppleva slutet. Jag borde väl egentligen ge spelet ännu en chans, men det får bli i framtiden i så fall.

Tvåan skiljer sig ganska markant från det första och de två har inte så mycket gemensamt som man kan tro. Handlingen utspelar sig paralellt och efter händelserna i Origins, och den enda kopplingen de har till varandra är ett par referenser till det som inträffar i Origins och ett par karaktärer man känner igen.
Stridssystemet är också annorlunda, både till det bättre och sämre. Jag själv är ingen RPG-nörd som älskar att planera striderna ner i minsta detalj, även om jag inte bara springer rätt in och slår på allt. Det är skönt att karaktärerna numera inte känns lika slöa och man slår betydligt snabbare, till skillnad från i Origins då jag nästan trodde min krigare skulle falla bakåt när han lyfte yxan.
Med det sagt känns det tämligen lustigt när man i DA2 som krigare flyger runt på skärmen som en ninja i full utrustning.



En stor nyhet är införandet av röst-dialoger även från din karaktär, något som verkligen uppskattas. Karaktären i Origins hade lika mycket personlighet som en säck och det dödade lite av upplevelsen.
Jag hade hoppats på lite fler dialogval men spelet sköter det ändå ganska bra, man får ta ställning till en del ganska knepiga val.
Jag har ännu inte klarat spelet så betyg och lite mer om spelet kommer senare.


Som att inte dessa spel räckte för att suga musten ur min fritid så kommer det en hel drös med spel i år.
För att nämna ett par:
Diablo 3


Kommer troligtvis bli äckligt bra. Förhoppningsvis kommer det i år, men jag är rädd att det tar till slutet av 2012. Kanske är det detta spelsläpp som maya-indianerna förutsett vara slutet för mångas liv.

Mass Effect 3


Slutet på trilogin om Commander Shepard kommer med största säkerhet bli episkt. Gillade ändå förändringen från 1:an till 2:an och hoppas på att de fulländar spelet med 3:an.

Deus Ex: Human Revolution


Ser ut att kunna leva upp till det första spelets storhet. Verkar kunna tillfredsställa alla speltyper. Vill du smyga kan du göra det, vill du vara Rambo kan du vara det, vill du slå dig genom väggar kan du göra det

Elder Scrolls: Skyrim


Elder Scrolls, vikingar, drakar och omgivningar snyggare än verkligheten.

Shogun 2: Total War


Totalt krig, samurajer och end turns (internskämt).

Crysis 2


Även om jag inte tror att spelet kommer bli mycket bättre än ettan så kommer man troligtvis testa det bara för att misshandla datorn lite och förundras över hur långt spelen kommit sedan Tetris.

Tomb Raider Reborn


Nystarten av denna klassiska spelserie verkar bli en fräsch och intressant nystart med en ung Lara med mänskliga proportioner.


Det finns säkert många fler spel som är på gång som jag inte nämnt, men ni fattar poängen. Det ser ljust ut för spelvärlden och oss gamers.

16.11.10

Amnesia: The Dark Descent



De senaste åren har antalet skräckfilmer och skräckspel som inte bygger på skräck i form av höga ljud, överdrivet mycket blod eller aliens varit nästan obefintliga, och det var med glädje jag läste om det nya spelet Amnesia: The Dark Descent. Detta spel skulle nästintill enbart bygga på stämning och atmosfär, vilket är något jag länge eftersträvat i den här typ av genre, både inom spel- och filmvärlden.

Det första som skiljer sig från andra liknande spel är att man inte använder några som helst vapen eller andra bekvämligheter att skydda sig med. Din enda chans till överlevnad vid ett möte med fiender är att helt enkelt slänga dig in i närmsta mörka hörn och hoppas på att du inte blir upptäckt.
Förutom din vanliga hälsomätare har man även en sanity-mätare som sakta går ner om du befinner dig i mörkret för länge, vilket gör att du ständigt måste leta efter ljuskällor att tända med dina tändstickor eller använda den lykta man får i början av spelet. Denna lykta använder dock olja, en resurs som du har begränsad tillgång till, detta gäller även tändstickorna som hittas lite varstans, så det gäller att tända ljuskällor med eftertanke då du inte vill springa runt i kolsvart mörker utan vare sig lykta eller tändstickor.
Denna eviga balans mellan ljus och mörker är intressant och välgjord. Jag hade nästan aldrig råd att tända upp ett helt rum eller olja att använda min lykta i långa perioder, men hade heller aldrig helt slut på ljus, vilket annars lätt skulle kunna bli ett irritationsmoment.



Amnesia har korats till ett av de läskigaste spelen som gjorts, och jag måste nog hålla med om detta. Att spela Amnesia i ett nedsläckt rum med hörlurar är minst sagt en upplevelse, och det var inte alltför sällan jag var tvungen att stänga av spelet, tända upp och lyssna på musik för att lätta upp stämningen lite.
Man har lyckats skapa ett fantastiskt spel med ytterst få medel och man ska komma ihåg att utvecklingsteamet endast består av fem personer.
Grafiken är inte fantastisk men tack vare att man istället för bländande grafik använder den grafik man har till att måla upp fantastiskt stämningsfulla miljöer så fungerar det.

Vad är det då exakt som gör spelet så otäckt?
Jag tror att de flesta är ganska trötta på att se film och spel där man ständigt använder höga, plötsliga ljud för att skrämma tittaren. Det kan vara effektfullt någon gång ibland men det största problemet är att skaparna överanvänder detta tills det nästan blir löjligt. Ett bra exempel på detta är den nya filmen Wolfman där man bara minuter in i filmen redan tröttnat på att något hoppade fram på skärmen tillsammans med dessa ständiga ljudeffekter, och då hade man ytterliggare två timmar av samma vara att genomlida.
För att återgå till spelet igen så använde man inte detta billiga knep EN ENDA GÅNG, och det har ändå lyckats skrämma säkert samtliga spelare som spelat det. Hur lyckas dem då?
Miljöer och stämning är svaret. När man sakta går igenom en svagt upplyst korridor med sin lykta och hör steg och ljud från andra sidan väggen så skapas en otäckt stämning, och istället för att slänga in en katt då så fortsätter spelet med att bygga upp denna stämning. Man kan skymta något i andra änden av korridoren man befinner sig i, målningar på väggen byter plötsligt skepnad och dörrar man nyss klivit in igenom slår plötsligt igen.



Jag ska inte gå närmare in på handling, men det hela utspelar sig på ett slott någonstans i Rumäniens skogar, och slottsmiljön är något jag verkligen gillar. Spelet går främst ut på att lösa pussel och leta efter dagboks-anteckningar och liknande som för handlingen framåt.
Det jag gillar mest med spelet är att man låter stämningen vara, man slänger inte in monster i varannan korridor, utan det tar ganska lång tid innan mitt första möte med ett monster.
Det sker när man minst väntar det, i ett helt upplyst rum då man för en gångs skull känner sig ganska säker. Då börjar något slå på dörren och i ren panik slängde jag mig in i en garderob, då rummets enda utväg var genom just den dörren som just nu blev våldtagen från andra sidan av monstret. Vartefter går dörren sönder och man kan höra monstret strosa omkring i rummet och slå sönder stolar och man hoppas innerligt på att garderoben inte ska slås upp.
Ända tills monstret försvann satt jag livrädd och var beredd att slänga mig på escape-tangenten och stänga av spelet. Här lyckades spelet skrämma mig mer än någon film jag sett de senaste 5 åren, endast genom lite ljud och rädslan av att bli upptäckt.



Det finns fler av dessa scenarion i spelet, och det är här spelet verkligen blir otäckt på riktigt. I spelets allra sista delar tycker jag det tappar lite då det tappar lite verklighetsförankring, och stämningen försvinner lite, men fram tills spelets sista 30 minuter har man varit med om en riktig upplevelse. Jag skrek till och med högt rakt ut utan behärskning vid ett tillfälle då jag blev jagad, det händer inte ofta.
Spelet är dock inte utan brister, det är inte alltid fasansfullt underhållande, utan det bygger mycket på att man ska vara rädd när man spelar det. Att laga en maskin med diverse delar för att få en hiss att fungera är ganska tråkigt i praktiken, men när man lägger in skräckbiten blir det plötsligt en helt annan sak, även om det i grund och botten är samma sak.

Nu hoppas jag på att skräckfilm tar samma vändning och tar efter den här typen av skräck istället för att fortsätta kasta tortyr- och splatterfilm till oss, annars är jag rädd att skräckfilm kommer få bajskorvar till betyg även i framtiden.



83

11.11.10

Call of Duty: Black Ops



Jag har nu lyckats ta mig igenom single-player-kampanjen på det nya och hypade Black Ops, och jag är väl medveten om att spelets styrka och fokus ligger i multiplayern men tänker ändå ge ett omdöme om spelets kampanj. Jag personligen tycker spelet påminner väldigt mycket om Modern Warfare 1 och 2 även fast det är olika utvecklare, och jag kan tänka mig att Treyarch (utvecklarna till Black Ops) har sneglat på sina "systerspel" inför det här spelet, då deras tidigare World at War inte riktigt levde upp till förväntningarna såvitt jag förstått. Så om du spelat något Modern Warfare-spel tidigare så vet du ungefär vad som väntar. Detta spel kryllar av klischéer, superöverdrivna skriptade sekvenser och amerikansk actionfilmshandling med onda ryssar.

Sammanlagt tog det mig lite drygt 5 timmar att klara igenom spelet, vilket låter, och är för den delen, väldigt lite. Sen ska vi komma ihåg att spelet verkligen köttar fram och man står sällan still en halvsekund, förutom under de många cut-scenes som finns i spelet. Jag tänker inte gå närmare in på handlingen men den är komplett med nazister, onda ryssar och patriotiska amerikaner, ungefär som väntat alltså. Slutet är dock ganska trevligt med en nice twist.

Uppdragen utspelas främst i olika flashbacks från huvudpersonen Alex Masons minnen, och man får uppleva både Vietnam, kriget på Kuba, andra världskriget och delar av kalla kriget under spelets gång. Man får åka båt och flyga helikopter i Vietnam, fly från ett fångläger på motorcykel jagad av en armé ryssar och hoppa runt på tak i Hong Kong med två uzi's i händerna vilket för tankarna till Matrix.
En del av dessa uppdrag är riktigt intressanta och underhållande, och är fulla av snygga cut-scenes och skriptade sekvenser, medan andra uppdrag mest påminner om en gigantisk skjutfest galore där man likt Rambo.. nej snarare Terminator, matar ner horder av vietnameser vilket blir ointressant och mest jobbigt efter ett litet tag. De uppdrag som tvingar dig att smyga eller göra något som sticker ut är de uppdrag som gör kampanjen minnesvärd.



Grafiken har inte förändrats så jättemycket från Modern Warfare 2 i mitt tycke, men jag tycker att man målar upp ganska fina landskap och bakgrunder i detta spel vilket bidrar till stämningen och ibland stannar man upp mitt i skjutandet för att titta på solnedgången. Ljudet och känslan är också riktigt bra, även om spelet tenderar att bli lite på gränsen till löjligt överdrivet ibland. Det är inget som stör, utan det är snarare ganska underhållande att titta på när Mason gör ett monsterhopp från en lastbil till ett tåg i full fart och får tag i en stege. Fysiskt omöjligt i verkligheten ja, men i denna härliga datorvärld är allt möjligt.

Spelet har dessutom blivit betydligt mer blodigare och "köttigt". Man kan nu med ett starkt vapen (ex. shotgun) skjuta av kroppsdelar på fienden, och vissa cutscenes innehåller scener där man smygandes skär halsen av fiender. Spelet i huvudsak känns ganska brutalt och hektiskt och visar krigets värsta sidor. Många ifrågasätter nog underhållningsvärdet i att spela spel som handlar om krig och går ut på att skjuta andra, men det är en diskussion jag inte tänker gå in på närmare här.



Sammanfattningsvis är Black Ops ett spel som ger ett par timmars filmisk överdriven krigs-underhållning i ett rasande tempo. Men betyget reflekterar inte spelets sammanlagda betyg då den riktiga fokusen ligger i multi-player-delen som dock i dagsläget tyvärr är ganska laggig och buggig. Återkommer om det vid ett senare tillfälle när jag provat på den på riktigt.



Macho-trailer till spelet

71

1.9.10

Red Dead Redemption



Det var länge sedan jag inhandlade detta westernspel och det tog ett bra tag innan jag orkade mig igenom hela spelet, men nu har jag till slut alltså klarat 99% av spelet och kan dela med mig av mina känslor, som är blandade. Det är helt klart otroligt bra i sina bästa stunder men faktiskt majoriteten av huvuduppdragen är ganska tråkiga och karaktärerna känns krystade, med ett par undantag.



Nästan hela spelet har två sidor. Det är riktigt snyggt men plågas av fruktansvärda buggar. En del karaktärer är välskrivna, intressanta och djupa medans andra bara är jobbiga och klichéfyllda. Historien är väl helt okej och räcker länge, men man känner sig aldrig så värst engagerad. Karaktärerna som ska hjälpa en genom uppdragen drar ut på det till den gräns då det mest känns konstigt att Marston (huvudkaraktären) inte bara sätter ett skott i pannan på dem.
En del uppdrag låter dig sköta olika stationära maskingevär, vilket kanske låter roligt, men dessa uppdrag ligger på ungefär samma nivå som Space Invaders, fast tråkigare.

För att fokusera på spelets bättre delar så är världen stor och öppen och helt utan laddningstider, och är dessutom fyllda av slumpvis genererade händelser, vilket gör att den känns levande och spännande. Man stöter på allt från banditer till kannibaler till hästtjuvar när man rider omkring. Ett av mina starkaste minnen från spelet är när jag i början av spelet noterade en person i stråhatt ståendes vid en kaktus i en suspekt pose. Jag red fram, drog fram min revolver och hoppade av hästen för att se vad han sysslade med. Det visade sig att det var en pissnödig mexikanare som tömde blåsan mot kaktusen, och för att sluta skämmas och dra ned på pinsamheterna sköt jag av han hatten och red därifrån fortast möjligt.
Spelet målar upp vida landskap som ibland är riktigt imponerande, och det är ett nöje bara att sitta och stirra på solnedgången. Även väderförhållandena i spelet är snygga och bidrar allt mer till stämningen, och vid ett tillfälle misstod jag åskan i spelet för verklig åska.



Man har sällan brist på saker att göra, framförallt i början av spelet. Det finns nya kläder att låsa upp, banditläger att rensa, man kan spela poker och blackjack eller bara rida omkring och se vad världen har att erbjuda. Det finns förutom huvuduppdragen även främlingar att göra uppdrag åt, och dessa tycker jag är spelets främsta behållning, då de innehåller referenser och hyllningar till bland annat Hitchcocks Psycho, och de är oftast betydligt mer underhållande än vad huvuduppdragen är. Man kan även göra olika challenges som t.ex går ut på att plocka x antal av en blomma eller prickskjuta x antal fåglar, vilket bland annat uppgraderar dina färdigheter såsom dead-eye-läget. Dead-eye innebär att man går in i ett slow-motion läge där du i lugn och ro kan rada upp dina skott med ett enkelt knapptryck, när du sedan släpper knappen avlossar man samtliga skott i äkta Clintan-stil. Styrningen är oftast ganska bra och hästridandet är välgjort.



Jag nämnde tidigare spelets buggar och även om jag kommit lindrigt undan så kryllar spelet av buggar. Människor kommer ibland svävandes flera meter över marken, vissa är osynliga, en del sidouppdrag som är viktiga för att låsa upp saker i spelet kan bugga vilket gör att du går miste om dem.
Spelets allra största problem är dock att det inte är så värst underhållande. Man kan sammanfatta det med att det är ett riktigt bra spel som tyvärr är ganska enformigt och tråkigt. Jag kanske är ensam om denna åsikt men många uppdrag uttråkar mig och det kan vara irriterande att rida runt som en galning i en halvtimme letandes efter en bäver för att flå dess skinn till ett uppdrag, varpå man plötsligt springer in i 5-6 stycken som skuttar fram på marken. Ibland känns det som att spelet känner av vad man är på jakt efter och förstör för dig. Jag letade vid ett tillfälle just bäverskinn och sprang runt i en halvtimme på de platser där bävrarna främst syns till. Under den halvtimmen sköt jag ihjäl ett 20-tal björnar och vad som kändes som 150 vargar. När jag till slut fick mina jävla bäverskinn skulle jag samla björnskinn för en achivement, men då syntes plötsligt inte en björnjävel till.
Detta är inte riktigt spelets fel och jag må vara lite väl kritisk men det är ett frustrationsmoment som infinner sig ganska ofta i spelet.





För att avrunda inlägget så kan man som sagt sammanfatta spelet som ett oftast ruskigt välgjort och vackert spel som tyvärr har en del oengagerande uppdrag som förstör upplevelsen och ett delvis lågt underhållningsvärde. Vid dess bästa stunder är det dock magiskt, och ibland infinner sig den där äkta western-känslan när man rider genom världen och då är spelet som allra bäst.

Betyg: 7/10


(Det börjar bli sent och jag är trött så jag hinner/orkar inte läsa igenom hela inlägget just nu så det kan finnas felstavningar och syftningsfel i texten. Var god ha överseende med detta).

1.8.10

Starcraft 2


Det är dags att uppdatera min lista, då den numera är grovt inaktuell. Aldrig förr har det kommit ett så bra spel, inte ens Half Life och dess nostalgifaktor klarar av att hålla nere Starcraft 2 från förstaplatsen. Kampanjen är djupt imponerande, och Blizzard har byggt upp en bakgrundshistoria och story som helt klart håller högre klass än majoriteten av dagens filmer. De cut-scenes som spelas mellan uppdragen är gjorda i spelets grafik och då inser man varför spelet varit i utveckling så pass länge. För första gången i ett spel känns karaktärerna riktigt trovärdiga och det SER verkligen ut som att de säger det de säger, istället för att läpparna bara sporadiskt rör på sig. Man tvingas också göra en del svåra val, som att antingen försöka rädda befolkningen på en planet som drabbats av en zerg-infektion i hopp om att dina forskare kan forska fram ett motgift, alternativt rensa ut befolkningen och bränna upp allt liv på planeten. Det finns dock alltid fördelar och nackdelar med dessa val, som att du t.ex måste slåss mot den tredje rasen Protoss om du väljer att försöka rädda befolkningen.



Kampanjen är som sagt den bästa jag spelet igenom i ett spel, den må vara lite kort men uppdragen är uppbyggda på ett sånt intressant och nytt sätt att det är ett mysterium varför ingen gjort det tidigare.
Den enda egentliga nackdelen är att den är lite kort, men så fort jag klarat ut den så kände jag för att spela igenom den igen. Det finns dessutom en hel del achivements att klara, vilket även det ger spelet mer återspelningsvärde.
Nu är ju spelet absolut inte slut när man klarat kampanjen och skådat den magnifika men något uddlösa slutfilmen (som för övrigt håller lika hög klass som väntat när det gäller Blizzard) utan det är när man ger sig ut på battle-net som spelet visar sina starkaste sidor.



Spelets föregångare har ju växt ut till att bli det största E-sportspelet och till och med blivit en nationalsport i Sydkorea, och jag är helt säker på att Starcraft 2 med tiden kommer att bli ännu större. Det är redan otroligt balanserat, trots att de tre raserna skiljer sig markant åt, och med ytterliggare lite patchande kommer det säkerligen visa sig bli precis lika balanserat som det första Starcraft.



Nu har jag endast spenderat hela inlägget med att hylla spelet, men jag har ännu inte hittat några svagheter. Man skulle kunna gnälla lite på att en del av karaktärerna är ganska stereotypa, men jag ser det som att Blizzard alltid haft det som avsikt. Nyhetsinslagen i spelet bidrar med humor och en hel del influenser från andra spel och filmer.
I slutändan är det ett snyggt, underhållande, roligt och fantastiskt bra spel som är lätt att lära sig men omöjligt att helt bemästra.



Betyg: 10/10

28.5.10

1 - Half Life




Ja, även om det inte är det spel jag spelat mest så är det ändå den häftigaste spelupplevelsen jag haft. På den tiden när man var yngre så var det mest Counter-Strike som gällde och Half Life var det grundspel som modden Counter-Strike byggde på, det var i stort sett allt man visste. Jag orkade knappt ta mig förbi det långa introt de första gångerna jag spelade. Ett par år senare när jag bekantat mig lite mer med FPS-genren så tänkte jag att eftersom det är så omtalat så får jag väl sätta mig ner och köra igenom det.

Jag har ännu inte spelat ett FPS-spel med samma känsla som Half Life. När man kommit förbi det redan nämnda introt, där man med tåg/tunnelbana tar sig genom Black Mesa-faciliteten har man om man var uppmärksam redan upptäckt en av spelets häftigaste detaljer. Jag pratar inte om roboten som transporterar lådor, utan om G-Man. Jag nämnde honom i Half Life 2-posten men jag måste nämna honom igen. Han dyker alltså upp på flera ställen i spelet, och ibland spelar han även en roll i själva spelandet då han t.ex trycker ner en hiss åt dig. Man bekantar sig även snart med din bästa vän, kofoten (jo, man använder den i stort sett bara fram tills man får pistolen, och därefter endast för att slå sönder lådor och döda headcrabs, men den är episk ändå).
Spelet kryllar för övrigt av s.k skriptade sekvenser, dvs. förprogrammerade händelser såsom att en hiss ramlar ner, en 90-årig forskare har en "fight to the death" med en headcrap eller liknande.



Det jag minns bäst från spelet är dess första riktiga boss, som är en trehövdad alien av något slag. Det intressanta med denna är, förutom att inget vapen man äger biter på den, att den är blind och förlitar sig på hörseln. Därför måste man alltså smyga förbi, om man inte vill bli ihjälhackad. Det låter inte så svårt, men när man TVINGAS slå sönder brädor eller lådor som står i din väg så blir detta spelmoment riktigt spännande, och första gången jag spelade (då var man inte van vid sånt här) så vågade jag knappt fortsätta och fick panik vilket slutade i att jag började springa och blev dödad direkt.
Jag måste passa på att nämna den twist som inträffar en bit in i spelet. Man känner först en lättnad över att militären äntligen anländer till Black Mesa, för att sedan få reda på vad deras egentliga syfte där egentligen är.

Idag är ju grafiken utdaterad och spelet inte riktigt lika imponerande som när det kom 1998. På den tiden måste det varit något av det häftigaste man spelat. Det som mest gör att spelet toppar min lista är att man till och med innan man ens spelade det hade en stor respekt för spelet och det har alltid funnits där som "Pappan" till alla dagens actionspel. Åtminstone i mina ögon. Även det faktum att spelet fortfarande är relativt unikt och ett av de mest underhållande "skjutaspel" som gjorts bidrar även det.



Nu ska jag tillägga att min lista inte var alltför genomarbetad, och jag borde lagt ner lite mer tanke och överläggande egentligen. Jag glömde bland annat bort spel såsom Age of Empires 2, som helt klart platsar på listan, kanske till och med på top5. Egentligen skulle nog inte Half Life hamnat på första plats, och i framtiden lär det hamna lite lägre ner, men om någon frågar vilket spel dom någon gång bör spela skulle jag säga Half Life utan tvekan. Det känns på något sätt som att det spelet är värt att hamna etta även om jag gillar andra spel mer.

Sanitarium skulle, efter en omspelning nyligen inte platsa på listan, men jag ville ha en liten utstickare. Från början hade jag också satt Batman: Arkham Asylum som 8:a istället för Assassins Creed 2 men bytte alltså sedan ut spelen. Så ja, listan reflekterar inte exakt vilken ordning jag egentligen tycker. Jag ska nog göra en ny lista framöver, bland annat också eftersom det kommer en hel del bra spel snart.
Anledningen till att inga FIFA-spel står med är att de egentligen borde vara mycket bättre. Med tanke på hur lite spelen förändras från år till år så tycker man att de borde ha kunnat skapa ett verkligare och bättre FIFA-spel, även om FIFA 10 är riktigt bra.
Dragon Age: Origins var bra, men jag fastnade aldrig tillräckligt för att det skulle platsa, men det är möjligt att det gör det när jag väl sätter mig in i det igen.
Det finns säkert många fler spel jag skulle kunna överväga men det får som sagt bli i en framtida lista som är lite mer genomtänkt.

Nu ska jag skriva om lite annat igen!

18.5.10

3 - Half-Life 2


Uppföljaren till "Världens bästa spel" var minst sagt hypat, och de första videorna från spelet som visade upp fysikmotorn var 'mind-blowing'. Grafiken var även den något alldeles speciellt, och framförallt så var ju Gordon tillbaka för att än en gång ta sig an de utomjordiska asen.

För er som inte känner till spelserien så tar 2:an upp handlingen några år efter händelserna på Black Mesa, där ett expriment gått fel och utomjordingar teleporterats till komplexet. Jag ska inte spoila slutet på det första spelet, men man vaknar upp på ett tåg, på väg till City 17. Här kommer större delen av spelat att utspela sig, och här har The Combine upprättat en gigantisk byggnad kallad Citadel, och härifrån styr de jorden. Gordon slår sig samman med de få människor som finns kvar och som kämpar som rebeller i staden.



Trots att förväntningarna nästan var absurt höga så tycker jag att Half-Life 2 infriade det man hoppats på. Här finns fortfarande den där speciella Half-Life-känslan och man bygger vidare handlingen på ett bra sätt. Man släppte sedan två "expansioner" i episodform, och vi väntar för närvarande på den tredje. Eftersom spelets fysikmotor var revolutionerande så har spelet med en hel del fysik-pussel, och det var ofattbart mäktigt att springa runt i de inledande delarna. Jag kommer ihåg att jag sprang runt på tågstationen innan spelet sätter igång på riktigt, och förundrades över att solen glänste på golvet, och jag roade mig med att kasta läskburkar på Combine-vakter som då jagade mig med elstavar.

Genom hela spelet hittade man saker att förundras över, och man stannade ofta bara för att begrunda grafiken. Även om spelet är ett par år gammalt så håller grafiken helt klart fortfarande och delvis är det riktigt snyggt.



Min favoritdel av spelet är en bit in då man tvingas in i den övergivna staden Ravenholm, en mörk gruvstad, full av zombies (för er som inte vet är det inga vanliga zombies, utan de invaderande utomjordingarna använder head-crabs för att ta över människor, ungefär som i filmen Alien). Denna bana har en helt otrolig atmosfär, och att banan utspelar sig på natten bidrar också mycket med stämningen. I den här delen av spelet finns också de flesta fysik-pussel och man får för första gången möta en av de nya fienderna i spelet, zombies som är skitsnabba och som lyckas hoppa upp precis där man minst anar och alltid skrämmer vettet ur en. Man introducerar även en ny karaktär, nämligen en galen präst med hagelbössa som gillrat fällor i hela staden och som hjälper dig ta dig igenom Ravenholm helskinnad.




Trots att man aldrig yttrar ett ord i spelet känns ändå Gordon Freeman levande, och konstigt nog känns det inte alls konstigt att alla andra karaktärer pratar på för fullt medan man själv lika gärna skulle kunna vara en planka. För en gångs skull har ett spel en tjej som är fullt påklädd, har inte en alltför överdimensionerad kropp och som faktiskt känns trovärdig. Hon är bra på att döda också, och behöver sällan räddas.
Sedan får man inte glömma att nämna den alla mystiskaste spelkaraktären i något spel, och som bidrar med så mycket känsla. Jag pratar om G-Man, den kostymklädda mannen som dyker upp lite var som helst, och det är värt en omspelning bara för att leta upp samtliga G-Man-sightings.



Jag brukar inte gilla spel med aliens i, då de oftast känns malplacerade och förstör känslan, speciellt om man tänker på spel som Far Cry. I Half-Life känns de dock alldeles rätt, och även om några av de nya fienderna inte är så jätteintressanta så känns dom ändå som en naturlig del av världen. Jag ska inte bara nämna spelets kvalitéer, för det allra bästa med spelet är att det är otroligt underhållande, och man får hela tiden uppleva något nytt. Ena stunden är man jagad på hustaken i en östeuropeisk-inspirerad stad, för att sedan finna sig stormandes fram i utkanten av staden på en hemmagjord jet-bike, och emellanåt stannar spelet upp och man får pusta ut och använda hjärnan lite när man tvingas lösa ett fysik-pussel så som att lägga stenklossar i en brunn för att få en ramp att höjas, på vilken man flyger över stängslet som hindrade din framfart. Det här spelet borde upplevas av de flesta, ni går miste om något annars!

12.5.10

4 - Counter-Strike


Även om Counter-Strike inte är ett riktigt spel, utan en 'mod' av Half-Life så tycker jag ändå att det är värt en plats på listan. Efter möjligtvis World of Warcraft är det det spel jag spenderat mest tid med, och åtskilliga fantastiskt roliga timmar har man ägnat sig åt att desermera och 'planta' bomber och kuta runt på de legendariska banorna de_dust2 och de_aztec.

I spelet finns två lag, terrorists och counter-terrorist, och det finns olika typer av banor. Antingen ska terrorists plantera en bomb på en av två bombplatser på kartan, och det är då upp till counter-terroristerna att desarmera bomben. Alternativt ska counter-terroristerna rädda fyra gisslan. Om något av lagen dödar samtliga spelare i motståndarlaget vinner man. Simpelt upplägg, men det är ingen slump att Counter-Strike är ett av världens mest spelade och seglivade spel.
Jag har spelat en mängd liknande spel, såsom Unreal Tournament eller Bad Company 2, och även om de är bra så känns det ändå aldrig riktigt lika speciellt som Counter-Strike.



Den roligaste tiden med det här spelet var när jag gick på gymnasiet, och vi var ett par kompisar som spelade tillsammans (eller ibland mot varann) på en speciell server, som även hade ett ranking-system med alla möjliga stats (jag var för övrigt rankad etta på servern ett tag innan jag slutade spela). Det var otroligt roligt att antingen hjälpa varandra och hålla ihop, eller att leta upp kompisen och döda honom, helst så förödmjukande som möjligt (lyckades man kniva någon kunde man ta print-screen och lägga som bakgrundsbild, så häftig var man).



Det jag gillar mest med spelet är att man kan lära sig spelet på en kvart, men efter flera års spelande lär man sig fortfarande nya saker. Bara man lät bli att spela på en vecka kunde man när man väl satte sig ned med spelet igen känna sig som en komplett nybörjare igen, och det är få spel man kan utmärka skicklighet så väl. De bra spelarna vet precis hur man ska röra sig, vart man ska sikta, hur man skjuter (håller du ner musknappen och sprayar iväg ett magasin kommer du mest träffa vägg och luft), och de perfekta platserna att befinna sig på. Man tränar upp sina reflexer när man använder sniper-rifles då man bara har några få hundradelar på sig att skjuta.
Det fanns få saker på den tiden som var så adrenalin-pumpande som när man hoppar fram bakom ett hörn, och hamnar öga mot öga (ögon) med 5 terrorister med rånarluva eller puckelrygg och solglasögon (insider-joke), för att därefter dra iväg en spray och ta död på dem alla. Det hände inte så ofta visserligen, men de gånger man lyckades med någon speciell 'killing spree' kände man sig skitbra.


Bilden ovan illustrerar ganska bra allt det underbara med Counter-Strike.

Det är de små detaljerna som gör spelet så bra. Den härliga gröna +300-texten som kom upp när man dödat en fiende, eller de snygga skriftade dödsanimationer när man fick in en headshot och den huvudsymbol som visade att man fått in en headshot, eller när man lyckas desarmera bomben till ljudet av "the bomb has been defused. Counter-terrorist wins". Det var tider det.
Ett bevis för vilken känsla det här spelet har är nyversionen, eller Counter-Strike Source som den heter, som i princip är exakt samma spel, fast med en nyare grafik-motor och en del "förbättringar". Det blev dock aldrig samma sak och de flesta gick tillbaka till det gamla hederliga CS. Så vitt jag vet har det fortfarande en hel del spelare och lär leva flera år till.

9.5.10

5 - Mass Effect 2



På femte plats hamnar Mass Effect 2, och även om ettan också är ett riktigt bra spel och platsar på listan så tycker jag att tvåan känns snäppet bättre. Främst när det kommer till karaktärerna och spelkänslan. Borta är också det horribla inventory-systemet från ettan, och tvåan känns lite mer levande och lite bättre på allting.


Själva handlingen känns lite sämre i tvåan, och om man inte gör sidouppdragen så är spelet slut på ett par timmar, vilket är lite tråkigt. Spelets allra största styrka är dock karaktärerna och här känns de både djupare och mer verkliga. De intressanta karaktärerna från ettan kommer tillbaka medan de tråkigare försvinner, och de nya är riktigt välgjorda och har sina egna uppdrag som är frivilliga och som kan låsa upp extra färdigheter. Dessa uppdrag drar även ut på speltiden lite och är ganska roliga.




Som jag ser det har inte spelet några direkta brister, utan bara små saker som kunde gjorts bättre. Hoppas att treans handling inte är lika ostig och lite bättre, och att de fortsätter bygga på karaktärerna. Tills trean kommer får det nog bli en omspelning med den dryga attityden (välja de dryga svarsalternativen) vilket verkar vara helt fantastiskt roligt.


Jag har skrivit en recension av spelet här på bloggen så kolla in den om ni vill veta mer om spelet.

4.5.10

6 - Diablo 2



Vissa spel, som Sanitarium, lever mycket på den nostalgi spelet har, och nostalgi är något som Diablo 2 verkligen har. Jag minns de första gångerna man spelade demot och tyckte det var jättespännande att samla guld och trodde man var ashäftig när man hade 50 000 guld i kistan. Men Diablo 2 lever inte bara på nostalgi och sin ålder, det är nämligen fortfarande ett av de bästa spelen jag spelat. Det är otroligt simpelt egentligen, men satan vad tillfredsställande underhållande det är.

För er som inte spelat spelet går det ut på att med hjälp av stora yxor och magier döda allt som existerar på skärmen, i en explosion av blod, demoner, items och effekter. Man styr allting med musen, även om man kan använda en del hotkeys för livflaskor och vissa spells, och det är som sagt det simpla som gör spelet så pass tillfredsställande. Det är inget krävande och man kan plöja igenom horder av fiender samtidigt som man äter glass, petar sig i näsan eller vad man nu vill göra med en fri hand. Med det sagt så ska det påpekas att det finns partier som också kräver din absoluta koncentration och som kan vara riktigt svåra. En bra mix mellan casual-spelande och hardcore-köttande alltså.


En av spelets hemliga banor där du slåss mot en armé av beväpnade kor


Spelet har precis som Sanitarium en fantastisk atmosfär och grafiken är faktiskt snygg och har åldrats med stil, även om det kanske inte ser ut så på bilderna. Det är inte revolutionerande på något sätt men det är alltid lika mysigt att se fiender flyga runt på skärmen med blod sprutandes. Nu låter jag psykotisk igen, men jag lovar att ingen innerst inne INTE myser lite när dom spelat Diablo 2.



Eftersom man med multiplayer-spelande når de högre levlarna på bara ett fåtal timmar med hjälp av s.k Baal-runs (göra en viss boss om och om igen, vilket ger massvis med xp) så är inte levlandet så viktigt, utan det är främst det frenetiska item-letandet som tar upp det mesta av tiden och som håller spelet vid liv, och det är även dess största styrka. Det är en viss känsla när man ser en guld-färgad item på marken och man vet att man hittat något riktigt unikt och ovanligt.



Eftersom det är Blizzard så är de cinematiska scenerna fantastiska, och själva "kampanjen" eller historien är indelad i akter som tar en från djup djungel till öken till snöbeklädda berg och isgrottor. Mycket variation i landskapen alltså och de har alla sin egen mysiga stämning. Varje akt har även en ganska episk slutstrid med en av spelets bossar, och jag kommer ihåg den första gången jag skulle slåss mot Diablo och nästan sket på mig då han helt plötsligt dök upp på skärmen och rusade mot en. Det slutade med att jag slukade 20 livflaskor på 2 sekunder och stendog direkt.
Till hjälp att döda alla helvetets avkommor har man en del tråkiga, en del helt ofattbart konstiga, och en drös ascoola spells och färdigheter. Vad sägs om att transformera dig till en varulv eller en björn, kasta blixtrar som en asa-gud, frammana en hord av skelett som gör jobbet åt dig, kasta lavaregn eller helt enkelt bara sparka dig fram som en ninja. På de högre levlarna när man har fått bra items så kan man döda hundratals fiender på bara några sekunder, och man känner sig riktigt mäktig och ostoppbar.
Det går heller inte undvika att nämna musiken som bidrar med så mycket, och det kan mycket väl vara en av de bästa musikslingor i ett spel.



Så vare sig det är lite söndags-slaktande du söker, eller att spendera timmar efter att hitta den där super-ovanliga och skitbra rustningen så bör du någon gång spela Diablo 2. Eftersom Diablo 3 är på gång så kanske det vore en bra idé att hypa det spelet lite extra genom att installera Diablo 2 igen och kötta igenom spelet en gång till.

1.5.10

7 - Assassin's Creed 2




Eftersom jag recenserade detta spelet för ett tag sen tänker jag inte skriva så mycket om det. Jag tycker dock helt klart Assassin's Creed 2 platsar på listan, då det är ett riktigt bra och roligt spel.
Det som inte gör att spelet hamnar högre upp på listan är bland annat för att nu när jag väl klarat det så känns det inte som det är aktuellt att spela om det igen. Kanske att jag sätter igång det för att lönnmörda några intet ont anande vakter eller klättra runt lite på taken i Venedig, för det är fortfarande både mäktigt och snyggt och en ren fröjd för ögat att utföra ett örnhopp från ett högt torn eller glida ned för taket och sätta kniven i nacken på vakt-fan (de är dryga as och kvinnoföraktare och förtjänar att dö!).



Om ni vill läsa mer så hänvisar jag till min recension här:

http://bmastr.blogspot.com/2010/02/assassins-creed-2.html


Har för övrigt spelat en bit in i Sanitarium, och även om det inte riktigt levde upp till de minnen jag hade av spelet så var det helt klart roligt och mysigt. Det är synd dock att vissa av banorna verkligen förstör spelet. Det har dock en skön nostalgi-faktor så den platsar ändå på listan.

Bloggintresserade