Världens Fem Bästa Filmer

Eftersom jag nyligen listade mina hatfilmer tänkte jag att det var dags att lista mina Fem Bästa filmer. Det var svårare än jag trodde och eftersom det var ett tag sedan jag såg vissa filmer ska den tas med en nypa salt, och det är delvis även en personlig lista över mina favoritfilmer, inte nödvändigtvis de bästa utan även de jag gillar mest. Passar samtidigt på att ge filmerna ett betyg.



5. Black Swan
Det var ganska svårt att välja bort filmer som Apocalypse Now, The Good, The Bad and the Ugly, Into the Wild och Requiem for a Dream, men jag gillade faktiskt Black Swan mer än nyss nämnda filmer även om jag kan hålla med om att de kanske är bättre. Jag ville också ha med en Aronofsky-film på listan eftersom han blivit en personlig favorit, och där tycker jag faktiskt Black Swan var mer intressant än Requiem for a Dream, även om den sistnämnda var en starkare upplevelse att se.
Jag skrev nyligen en recension av filmen så jag tänker inte gå in mycket djupare än så.
94




4. Fight Club
För något halvår sedan började jag grubbla lite på om Fight Club trots allt var lite överskattad och såg om den, det visade sig att den var minst lika bra som första gången jag såg den. Visserligen var den inte först med sin twist i slutet, men det var första gången för mig då jag genast ville se om hela filmen och var något av en revolution för mitt filmtittande. Många pratar om att twisten i Usual Suspects är så fenomenal men hela filmen motsäger sig själv, den lurar tittaren att tro något annat, även om jag vid flera tillfällen hade gissat det riktiga slutet. I Fight Club ger man istället tittaren ledtrådar i nästan varje scen men åtminstone jag blev ändå överrumplad och hade aldrig kunnat räkna ut slutet i förväg. Eftersom filmen innehåller så pass många små detaljer i bakgrunden och gömda referenser kan man se om filmen flera gånger. Efter att ha sett Persona inser jag dock hur mycket Fincher lånat av den, men jag tror att det är mer av en hyllning än en ren stöld, hur som helst så är Fight Club en av mina absoluta favoriter och förtjänar verkligen sin plats på top 5.
94




3. Pulp Fiction
Tarantinos bästa film, tätt följd av Kill Bill. Det känns som nästan varje scen i filmen har blivit klassisk och den innehåller så många citat att det nästan blir löjligt. Samtliga karaktärer är minnesvärda, manuset är mästerligt och filmens okronologiska (från och med nu ett ord) uppbyggnad gör filmen desto mer intressant. Precis som Fight Club är det en film som kan ses många gånger, jag kommer aldrig bli trött på dialogen i denna film.
95




2. The Matrix
Jag såg den inte direkt när den kom, och första gången jag såg den på VHS (tror inte DVD var inne då) gick jag därifrån när Neo vaknade upp i den verkliga världen, mest för att jag inte förstod någonting av vad som hände. Ett par år senare och med lite mer intelligens och tålamod satte jag mig och såg filmen igen och blev i stort sett frälst. Tror till och med jag grät i slutet. Nu när man är ännu lite äldre så är väl Matrix inte riktigt lika fantastisk men jag håller den ändå väldigt högt bland mina favoritfilmer. Miljöerna, musiken, effekterna och till och med Keanu Reaves är riktigt bra och handlingen är fortfarande riktigt tankeväckande och intressant. Med dagens teknologi kanske detta är framtiden vi har framför oss.
96




1. Assassination of Jesse James
Det här var den filmen som öppnade mina ögon för filmvärlden, som verkligen gjorde film till mitt troligtvis största intresse och glädjeämne i livet. Jag gillade visserligen film även innan jag såg Jesse James men då tyckte jag långsamma filmer var tråkiga och jag kunde inte riktigt uppskatta fotot, och jag lärde mig att film kan vara intressant och fängslande utan att behöva ta till action och pang-pang ett stup i kvarten. Det var också här någonstans jag verkligen började uppskatta filmmusik och förstå vikten av bra skådespeleri. Många har sagt att filmen är för lång men första gången jag såg den satt jag som klistrad från första minut och jag tror att jag såg eftertexterna på en film för första gången någonsin.
97

Black Swan

Mina förväntningar var uppskruvade till max inför detta biobesök, även om jag hade ett par farhågor. Det visade sig dock att jag inte hade behövt vara orolig, för när bion var slut hade jag svårt att hålla tillbaks ett leende, inte för att filmen i sig är någon direkt feelgood-film, snarare tvärtom, utan för att jag äntligen hade fått se en riktigt bra ny film och att det trots allt finns hopp för framtidens film.

Darren Aronofsky har växt fram till en av mina favoritregissörer efter filmer som Pi, Requiem for a Dream och The Wrestler. Det är dock Black Swan som i mitt tycke är hans bästa film hittills. Requiem må ha varit en mer omtumlande upplevelse att se men Black Swan är intressant på ett helt annat sätt. Förutom ett riktigt bra soundtrack, en krypande obehaglig stämning och ett snyggt kameraarbete så har filmen en otroligt välspelande Natalie Portman. Hon visar här att hon verkligen är en riktigt duktig skådespelare i händerna på rätt regissör. Jag har alltid gillat henne och tycker det var synd att hon valde att vara med i Star Wars, samt ett par mindre imponerande filmval de senaste åren men i Black Swan bär hon filmen, jag vågar påstå att utan Portman i titelrollen hade den inte fått sin femma.


Precis som med hans tidigare filmer har Aronofsky satt en ganska speciell touch på det visuella. Filmen är till mestadels svart, vit och grå/rosa-aktig och det ger filmen en speciell känsla, och tillsammans med den lite gryniga bilden och nära inpå-tagningar skapar det en fantastisk stämning. De allra bästa filmerna är de som lyckas få en att helt glömma bort allt annat runtomkring och det lyckades man med här.
Jag jublade även inombords när man mot slutet lyckas skapa en hel del riktigt otäcka och stämningsfulla scener utan att dra igång skräckfilms-effekter, något jag önskar fler kunde göra.


Visst, jag kan säga att filmen var snygg, skådespelarinsatserna var fantastiska och soundtracket var perfekt, men i slutändan är det filmens handling och psykologiska delar som gör den så pass bra, men det passar bättre att prata om de delarna i en diskussion än i en recension, eller att se den själv.
Jag tror också att man bäst själv skaffar sig en uppfattning om vad som händer, eftersom man kan tolka filmen på olika sätt.


Det känns inte riktigt som jag fått fram det jag ville säga om filmen utan mest pratat om själva ytan, men eftersom Herr Dahlgren insisterade och jag vill ha en vettig plats i bilen så får jag ge med mig. Filmen var en av de bästa jag sett på mycket länge, Aronofsky är ett geni, Portman har återfått min fulla respekt och jag har redan fått en stark kandidat till årets film 2lax11 (internskämt).
Nog bladdrat.


94

Världens Tre Sämsta Filmer (Hittills)

Picard sammanfattar

Det finns väldigt mycket dålig film där ute. Efter att ha sett recensionen på Birdemic så har jag introducerats inför en ny nivå av dålighet. Jag har aldrig förr sett en riktig film så dålig, den är på samma nivå med våra hemmaproducerade gymnasie-filmer som vi la ner sammanlagt ungefär 2-3 timmar på.
Men hur dålig filmen än må vara kan jag nästan lova att man med rätt sällskap skulle ha något otroligt roligt åt filmen, och man skulle inte må dåligt av att se den. Det finns det dock filmer som gör, och det är denna typ av stinkande skitfilm som jag tänker skriva om idag.
Filmer som inte bara är fruktansvärt dåliga utan även provocerande idiotiska av olika anledningar, vilket gör att jag rankar de lägre än till och med Birdemic.
Det finns med all säkerhet fler filmer som är ungefär lika dåliga men det är dessa tre som direkt kommer upp i tankarna när någon frågar om den sämsta film jag sett, många asdåliga filmer har ju lyckligtvis en förmåga att försvinna ur mitt medvetande.

3 - Uwe Boll

Nej, det är lyckligtvis ingen film, men om jag någon gång får frågan om den sämsta filmen kan jag enkelt utan att tänka till bara säga "valfri Uwe Boll-film". Jag har tydligen bara sett tre stycken men det är tre stycken för mycket. Det som gör hans filmer extra plågsamma är att de från början bygger på spel. Far Cry, Bloodrayne, Dungeon Siege och Alone in the Dark som exempel. Varför han valt just dessa spel att pissa på har jag ingen aning om men jag är glad att han än så länge inte valt Half Life eller något annat fantastiskt spel att misshandla.

Ett av den här världens största mysterium är även hur han lyckas få ändå någorlunda respektabla skådespelare att ställa upp i sina filmer, exempelvis Jason Statham och Michael Madsen. Nu hävdar jag visserligen inte att dessa är några kvalitetsskådespelare men man skulle ju tro att de åtminstone hade någon omdömesförmåga. I och för sig tror jag Madsen var nerdrogad under inspelningen av Bloodrayne för jag har aldrig sett en så dålig prestation av en välbetald skådespelare. Bolls filmer skulle kunna passa in under "titta och skratta åt"-kategorin men eftersom det ligger en hel del pengar bakom filmerna så vet jag inte längre om man ska skratta eller gråta.

2 - Evan Almighty

Förutom att filmen är obeskrivligt dålig är (var?) det den dyraste komedifilmen genom tiderna... Det räcker för att få mig att hata varje sekund av den ännu mer. Jag kan inte komma på en enda scen som inte är värd att kräkas över, och ja, den är så jävla dålig. Morgan Freeman har visserligen tappat min respekt för många år sedan men det är först efter jag såg den här filmen som jag kanske lite oförtjänt numera håller mig ifrån hans filmer om jag kan. Det har visat sig vara ganska svårt på senare år då han har en förmåga att leta sig in överallt, även i riktigt bra filmer, och om inte i mänsklig form så åtminstone i form av sin röst.

Steve Carell har aldrig varit rolig i mina ögon. Han känns jobbig, otrovärdig och fånig och i den här filmen är han nästintill outhärdlig. Jag har lyckats förtränga bitar av filmen så jag minns inte alla detaljer i slutet men om jag inte minns fel var all religiöst dravel så fruktansvärt ologiskt och korkat att man nästan kunde tro att det var ateist-propaganda. Nej, denna film var provocerande skitdålig och jag hade hellre sett att de gav bort pengar till välgörenhet och filmade en bajskorv i 95 minuter istället, det hade gett mig lika mycket och gjort världen till en lite bättre plats.

1 - American Pie: Beta House

Jag vet inte var jag ska börja. Först och främst ska jag förklara varför jag har sett denna film. Jag såg den med ett par kompisar för några år sedan och av någon anledning valde vi (jag kan tänka mig att jag var emot det, som med mycket annat) denna, och eftersom jag inte ville vara dryg och hipster-kitty så satt jag kvar.
Det var bögskämt, kiss-humor (kissa i varandras munnar är tydligen roligt nu för tiden) och mjukporr i 90 minuter, och jag har sällan känt mig så psyktiskt misshandlad som efter denna film. Det är väl den här och Requiem for a Dream som fått mig att börja gräva efter antidepressiva läkemedel.

Mycket av det jag vittnade har jag nu låst in långt ner i mitt medvetande och jag hoppas att det aldrig slipper ut. Därför har jag inte så jättemycket mer att säga om djävulens avkomma på jorden, mer än att om någon är villig gör jag det gärna till min livsuppgift att hitta och bränna upp varje exemplar av denna film som existerar.
Jag läste även idag att de planerar att spela in en ny American Pie-film, jag hoppas och ber att världen hinner gå under innan dess. 2012 kan inte komma snabbt nog...

Nördår 2011

Har inte haft tid att skriva på sistone även om jag velat. Dels har jag jobbat mycket kvällar vilket leder till att man inte orkar göra något före jobbet och inget efter, annat än att spendera sin fria tid av dygnet till nörderi.
Förutom film och en del serier har det blivit en del Rift, Dragon Age 2 och Bulletstorm.



Eftersom jag snart utforskat minsta meter i World of Warcraft har jag nu ännu en gång mer eller mindre lagt skorna på hyllan och gett mig ut i nya världar.
Den här gången tänkte jag testa på ett nytt ganska lovande mmorpg, nämligen Rift. Det liknar WoW väldigt mycket men själva karaktärsskapandet är det som verkligen lockar och gör spelet värt att spela. Jag kommer mest ha det som ett bakgrundsspel att koppla av lite med medan jag spelar igenom diverse spel som släpps i år.
Kanske skriver lite mer om Rift vartefter.

Bulletstorm

Har även stressat av mig lite i Bulletstorm, som i princip går ut på att skjuta på allt som rör sig, och du får poäng på hur väl du utför massakreringarna. Ja, det är ungefär lika våldsamt och oetiskt som det låter, men det är gjort med glimten i ögat, det är lika mycket en parodi på actiongenren som det är en hyllning av det. Man sparkar omkring fiender in i kaktusar eller utför klippor och får bonuspoäng för att vara uppfinningsrik. Ofta finner man sig springa omkring och leta efter saker att använda sig av för att krydda sina kills lite. Vad sägs till exempel om att sparka in ett korvstånd in i en hög av fiender, skjuta sönder det (det har exploderande tuber under ståndet av någon anledning) och se fiendeskaran sprängas i luften, varav du belönas med en skärm full av poäng och texten "sausage fest".
Det är inte ett av de bättre spelen jag spelat men fungerar som ett skapligt tidsfördriv. Snyggt är det också (tänker främst på landskapen).
Betyg kommer när jag klarat spelet.



Till sist ska jag prata lite om Dragon Age 2 också. Har ju nyligen inköpt uppföljaren till det hyllade Dragon Age: Origins, ett spel jag har ganska blandade känslor för. Jag förstår varför folk gillar det och att det är bra, men det var mycket som gjorde att intresset inte varade så särskilt länge. Historien känns ryckig och ganska tråkig, striderna blev efter ett tag nästan plågsamt tråkiga (tilläggas ska till spelets försvar att jag valde att spela warrior med tvåhandsyxa vilket var det sämsta valet) och det slutade med att jag drog ner svårighetsgraden på easy och köttade igenom spelet för att få uppleva slutet. Jag borde väl egentligen ge spelet ännu en chans, men det får bli i framtiden i så fall.

Tvåan skiljer sig ganska markant från det första och de två har inte så mycket gemensamt som man kan tro. Handlingen utspelar sig paralellt och efter händelserna i Origins, och den enda kopplingen de har till varandra är ett par referenser till det som inträffar i Origins och ett par karaktärer man känner igen.
Stridssystemet är också annorlunda, både till det bättre och sämre. Jag själv är ingen RPG-nörd som älskar att planera striderna ner i minsta detalj, även om jag inte bara springer rätt in och slår på allt. Det är skönt att karaktärerna numera inte känns lika slöa och man slår betydligt snabbare, till skillnad från i Origins då jag nästan trodde min krigare skulle falla bakåt när han lyfte yxan.
Med det sagt känns det tämligen lustigt när man i DA2 som krigare flyger runt på skärmen som en ninja i full utrustning.



En stor nyhet är införandet av röst-dialoger även från din karaktär, något som verkligen uppskattas. Karaktären i Origins hade lika mycket personlighet som en säck och det dödade lite av upplevelsen.
Jag hade hoppats på lite fler dialogval men spelet sköter det ändå ganska bra, man får ta ställning till en del ganska knepiga val.
Jag har ännu inte klarat spelet så betyg och lite mer om spelet kommer senare.


Som att inte dessa spel räckte för att suga musten ur min fritid så kommer det en hel drös med spel i år.
För att nämna ett par:

Diablo 3

Kommer troligtvis bli äckligt bra. Förhoppningsvis kommer det i år, men jag är rädd att det tar till slutet av 2012. Kanske är det detta spelsläpp som maya-indianerna förutsett vara slutet för mångas liv.

Mass Effect 3

Slutet på trilogin om Commander Shepard kommer med största säkerhet bli episkt. Gillade ändå förändringen från 1:an till 2:an och hoppas på att de fulländar spelet med 3:an.

Deus Ex: Human Revolution

Ser ut att kunna leva upp till det första spelets storhet. Verkar kunna tillfredsställa alla speltyper. Vill du smyga kan du göra det, vill du vara Rambo kan du vara det, vill du slå dig genom väggar kan du göra det

Elder Scrolls: Skyrim

Elder Scrolls, vikingar, drakar och omgivningar snyggare än verkligheten.

Shogun 2: Total War

Totalt krig, samurajer och end turns (internskämt).

Crysis 2

Även om jag inte tror att spelet kommer bli mycket bättre än ettan så kommer man troligtvis testa det bara för att misshandla datorn lite och förundras över hur långt spelen kommit sedan Tetris.

Tomb Raider Reborn

Nystarten av denna klassiska spelserie verkar bli en fräsch och intressant nystart med en ung Lara med mänskliga proportioner.


Det finns säkert många fler spel som är på gång som jag inte nämnt, men ni fattar poängen. Det ser ljust ut för spelvärlden och oss gamers.