Black Swan

Mina förväntningar var uppskruvade till max inför detta biobesök, även om jag hade ett par farhågor. Det visade sig dock att jag inte hade behövt vara orolig, för när bion var slut hade jag svårt att hålla tillbaks ett leende, inte för att filmen i sig är någon direkt feelgood-film, snarare tvärtom, utan för att jag äntligen hade fått se en riktigt bra ny film och att det trots allt finns hopp för framtidens film.

Darren Aronofsky har växt fram till en av mina favoritregissörer efter filmer som Pi, Requiem for a Dream och The Wrestler. Det är dock Black Swan som i mitt tycke är hans bästa film hittills. Requiem må ha varit en mer omtumlande upplevelse att se men Black Swan är intressant på ett helt annat sätt. Förutom ett riktigt bra soundtrack, en krypande obehaglig stämning och ett snyggt kameraarbete så har filmen en otroligt välspelande Natalie Portman. Hon visar här att hon verkligen är en riktigt duktig skådespelare i händerna på rätt regissör. Jag har alltid gillat henne och tycker det var synd att hon valde att vara med i Star Wars, samt ett par mindre imponerande filmval de senaste åren men i Black Swan bär hon filmen, jag vågar påstå att utan Portman i titelrollen hade den inte fått sin femma.


Precis som med hans tidigare filmer har Aronofsky satt en ganska speciell touch på det visuella. Filmen är till mestadels svart, vit och grå/rosa-aktig och det ger filmen en speciell känsla, och tillsammans med den lite gryniga bilden och nära inpå-tagningar skapar det en fantastisk stämning. De allra bästa filmerna är de som lyckas få en att helt glömma bort allt annat runtomkring och det lyckades man med här.
Jag jublade även inombords när man mot slutet lyckas skapa en hel del riktigt otäcka och stämningsfulla scener utan att dra igång skräckfilms-effekter, något jag önskar fler kunde göra.


Visst, jag kan säga att filmen var snygg, skådespelarinsatserna var fantastiska och soundtracket var perfekt, men i slutändan är det filmens handling och psykologiska delar som gör den så pass bra, men det passar bättre att prata om de delarna i en diskussion än i en recension, eller att se den själv.
Jag tror också att man bäst själv skaffar sig en uppfattning om vad som händer, eftersom man kan tolka filmen på olika sätt.


Det känns inte riktigt som jag fått fram det jag ville säga om filmen utan mest pratat om själva ytan, men eftersom Herr Dahlgren insisterade och jag vill ha en vettig plats i bilen så får jag ge med mig. Filmen var en av de bästa jag sett på mycket länge, Aronofsky är ett geni, Portman har återfått min fulla respekt och jag har redan fått en stark kandidat till årets film 2lax11 (internskämt).
Nog bladdrat.


94