De flesta känner nog inte till det här spelet, och det var av en ren slump jag kom över det. Det var faktiskt min syster som köpte spelet på den där affären i Hageby där allt kostade 10 kr och det visade sig vara ett riktigt bra spel. Även om det var en himla massa år sedan jag spelade igenom det så kommer jag ändå ihåg det som en av de mest intressanta spelen jag spelat, och jag har till idag ännu inte spelat något spel med så mycket känsla och stämning.
Man spelar som Max Laughton som lider av amnesi (minnesförlust) efter en bilolycka. Han vaknar upp på ett mentalsjukhus med ansiktet täckt av bandage och efter att han lyckats rymma tar han nu upp jakten för att ta reda på vad som egentligen hände. Jag själv kommer inte ihåg så mycket av handlingen, men längre in i spelet börjar man få surrealistiska visioner och det är här spelet börjar bli originellt och intressant. I dessa visioner besöker man alla möjliga platser i Max psyke, bland annat en stad full av missbildade barn, en utomjordisk civilisation och en cirkus på en öde ö.
Spelet är ett klassiskt peka-klicka spel och man lägger mest krut på själva historien och gåtorna för att ta sig vidare, snarare än action, vilket är ganska skönt. Spelets allra största styrka är dock dess originalitet, med alla dessa olika platser man får besöka, och stämningen i spelet är helt otrolig. Alla miljöer och själva handlingen, dialogen och den mystiska känslan.
Det var flera år sedan jag spelade det nu, säkert runt 10 år, men jag kommer än idag ihåg vissa bitar och att stämningen var det som gjorde spelet så fantastiskt bra. En del äventyrspel brukar ha med pussel som nästan är omöjligt svåra, men här håller man det på en jämn nivå och om man tänker till så går det alltid komma vidare utan att läsa på internet.
Jag har precis fått tag på spelet igen och ska köra igenom det, och det ska bli mycket spännande att se om det fortfarande är lika bra som det var då, eller om man glorifierat minnet av spelet med tiden.
Vissa trodde kanske att Starcraft skulle hamna högre upp på listan, men om jag ska vara helt ärlig så har jag inte spelat det mycket alls, och jag fick inte upp ögonen för det förrän drygt 2-3 månader sedan. Jag har alltid känt till Starcraft och vetat att det är ett av de största spelen någonsin, men jag fattade aldrig riktigt grejen förr i tiden. Det var för komplicerat, mörkt, svårt och snabbt för mig, och när det kom år 1998 så var jag bara 9-10 år och fattade inte ens hur man byggde byggnader, utan hade mest roligt åt enhetsporträtten.
Hur som helst så har jag aldrig riktigt fastnat i det, då det hamnat i skymundan för andra spel och som sagt så var det inte förrän ett par månader sedan jag satte mig in i det. Jag kunde inte ana hur stort Starcraft är i Sydkorea och hur bra det egentligen är. Än idag spelas alltså spelet i stor utsträckning i Sydkorea, och det är lika stort där som fotboll är här i Europa, och då ska vi komma ihåg att det kom för 12 år sedan. Det är en riktigt lång tid inom spelbranschen.
Anledningen till att det ligger så pass långt ner på listan är att jag inte spenderat så mycket tid med spelet, utan har helt enkelt insett och bekräftat att det är ett riktigt bra spel, det är allt. Detta beror främst på att dess uppföljare är på intåg och nu när betan är ute så känns Starcraft redan som ett avslutat kapitel.
Jag inkluderar även Starcraft 2 tillsammans med ettan här, även fast det bara är i beta-stadiet. Det är redan balanserat och känslan från ettan finns kvar, även fast en hel del välkomna tillägg och ändringar i spelupplägget introducerats. Starcraft och Starcraft 2 är nog spelvärldens bästa e-sportspel, dvs. de mest konkurrenskraftiga spelen, och förhoppningsvis kommer e-sporten växa även i Europa i och med att Starcraft 2 släpps, och spelet kan mycket väl bli det bästa spelet hittills. Inget annat spel skapar lika intensiva och krävande matcher, och på den allra högsta nivån är det utomjordiskt. Att se en Sydkoreansk spelare spela i första-person är en berikande upplevelse, och man hinner inte ens se vad som befinner sig på skärmen då de styr allting på en gång, multitasking på idiothög nivå helt enkelt.
Det som imponerar mest med Starcraft är hur väl Blizzard lyckats med balansen, även fast de tre raserna är så olika och har helt olika spelstilar. Eftersom det är Blizzard finns det även tonvis med bakgrundshistoria som ger spelet extra atmosfär och känsla, och man har lyckats skapa en historia och värld som känns verklig även fast den innehåller aliens och rymdskepp. Spelet blandar humor med blod och rymdig hårdrocksmusik, och den mänskliga fraktionen Terran är härligt stereotypa med redneck-marines och battlecruisers, stora rymdskepp styrda av fulla ryssar med brytning. Troligtvis kommer Starcraft 2 hamna på top 3 men eftersom det inte kommit än så får jag nöja mig med att lista ettan på nionde plats.
På tionde plats hamnar Gears of War 2 som kom ut sent 2008. Jag har även spelat igenom ettan, men jag tycker uppföljaren är snäppet bättre.
GoW2 är kort och gott en tredjepersons-shooter som kan spelas i co-op, vilket innebär att man kan spela igenom kampanjen tillsammans med en vän. Jag spelade igenom hela ettan och tvåan med Markus, och det är få spelupplevelser som varit lika underhållande. Jag kommer ihåg dagen spelet inhandlades en regnig höstdag, då jag och Markus satt klistrade i 5-6 timmar. Det är förvånansvärt roligt att såga sönder onda monster med motorsåg tillsammans med någon annan.
Handlingen är inte spelets främsta styrka eller fokusområde, men det är monster från underjorden och människan är utrotningshotat i stort sett. Inget direkt nytt alltså. Man fokuserar mer på gameplay och underhållningsvärde. GoW2 är en shooter, och går alltså ut på att skjuta ihjäl allt man ser, och eftersom det är i co-op så finns det en hel del möjligheter och vapen att göra det på. Vill du uppehålla fienden medan den andra flankerar med motorsågen för att rentav såga itu dem så går det utmärkt.
Jag är inte alltför hemma på shooter-spel på konsol, men spelets allra främsta styrka är just stridssystemet. Det är förvånansvärt smidigt och enkelt att ta skydd, sikta, flankera fienden och komplettera varandra. Man får köra diverse fordon och här måste man samarbeta, annars kommer man få köra om banan i otaliga timmar, och det är också något som gör spelet minnesvärt. Man tvingas hjälpas åt och måste samarbeta för att komma vidare. Grafiken är snygg och spelmotorn målar upp riktigt snygga miljöer och apokalyps-temat känns äkta, även fast spelet är lite väl grå-brunt ibland, och en bit in i spelet börjar man sakna utomhusmiljöer då man länge befinner sig under jord. Huvudpersonerna i spelet ser ut som två beväpnade legoklossar (tegelstenshakor, anabola-kroppar och gigantiska maskingevär med inbyggd motorsåg) men ärligt talat så stör det mig inte. Eftersom det är ett action-spel kan man bortse från det och istället för att tänka närmare på det helt enkelt bara luta sig tillbaka och ta in alla floskiga one-liners och ta spelet för vad det är. Detta spel är till för att underhålla i form av action, blod, monster, vapen, motorsågar, teamwork, explosioner och grymtande mansgrisar. Och underhållande är det.
Det starkaste minnet från spelet är när man blir uppäten av en gigantisk mask, och man får som mål att leta upp maskens hjärta för att ta död på den inifrån. Här gällde det att undvika magsyre-pölar, gigantiska jordskred (som i själva verket var smält mat eller liknande) och annat mysigt. När man väl hittat hjärtat gällde det att såga sönder venerna och ådrorna från hjärtat, och jag har nog aldrig förr sett så mycket blod i ett spel förut. Det är inte alla spel som har med en bana som utspelar sig inne i en gigantisk mask, och som går ut på att såga sönder hjärtat innan man drunknar i blod. Underbart.
Och för att tillägga på slutet, Nej, jag känner ingen lust att såga ihjäl folk i verkliga livet eller gillar för den delen heller inte att spränga folk, men ibland är det roligt med överdrivet ultravåld.
Jag går hela tiden och tänker på att jag ska uppdatera bloggen, men det blir aldrig av. Jag tror att det beror på att det blir lite för stort projekt så att säga. Jag har planerat att göra lite top 10-listor, samt skriva lite mer övergripande om spel och film och liknande, ungefär som de två sista inläggen, då det är roligare att skriva så och troligtvis roligare att läsa.
Jag kommer därför göra fler mindre uppdateringar med start imorgon. Först och främst hade jag tänkt lista mina 10 favoritspel, och inläggen kommer alltså vara plats 10 i ett inlägg, följt av plats 9 osv. Så de blir kortare men då orkar jag nog lägga ner lite mer tid på dem.
Tänkte även göra lite mer inlägg liknande ett av mina första, där jag pratade om varför skräckfilmer nu för tiden är så dåliga. Då får jag sväva ut lite.
Jag tänkte jag skulle lista ett par bra intron eller inledningar, men det var svårare än jag trodde, och jag kommer därför inte lista de i någon direkt ordning utan bara skriva om ett par som exempel. Det finns säkerligen en hel del andra där ute som är riktigt bra, och jag kommer kanske göra liknande inlägg i framtiden om jag sett några bra (eller dåliga) exempel.
American Psycho När man pratar intron eller inledningar till filmer så kommer jag direkt att tänka på American Psychos första minuter. Det är något speciellt med introt till den här filmen, och även om filmen sakta men säkert tappar lite ju längre den pågår så hänger de delarna man gillar bäst med filmen kvar i minnet, och då är det främst introt som sticker ut. Det är något så genialiskt över hela scenen, och det bygger upp ett intresse för filmen som få andra filmer gör. Scenen är dessutom ackompanjerat med fantastisk musik, som i sig egentligen inte heller skulle intressera mig nämnvärt men här känns den som gjord bara för den här scenen. Vanligtvis brukar jag inte gilla när huvudpersonen pratar med berättarröst, men här passar till och med det in.
Filmen i sig är ganska bra, och har en del riktigt fantastiska scener. Christian Bale gör här sin bästa roll i mina ögon, även fast det var ett par år sedan jag såg filmen, så kommer jag ihåg hur sjuk han kändes när man såg filmen, och man kan nästan tro att Bale är likadan i verkligheten. Hur som helst så ska jag inte skriva så mycket om filmerna utan mest prata om intron så jag går härmed vidare.
Assassination of Jesse James Introt till Jesse James liknar det föregående med liknande musik och en berättarröst, som inte är lika cool som Bales, men som ändå passar in. Det som gör det här introt minnesvärt är naturligtvis musiken. Den här filmen har ett av de starkaste soundtracken jag någonsin hört, och även fotot är av allra högsta kvalité. Man bygger upp stämningen på ett bra sätt och direkt när jag såg introt så visste jag att den här filmen kommer att bli bra. Vissa filmer har en känsla av att regissören tänker "den här filmen kommer att bli ett mästerverk" och allt känns påklistrat och falskt på något sätt (ex. Things we lost in the fire), men vad som skiljer den här filmen mot dom är att den här filmer inte försöker vara ett mästerverk, den är det bara.
Man får en liten introduktion till huvudkaraktären i filmen, och det är i slutet som hela introt tar en vändning med orden "He regretted neither his robberies, nor the seventeen murders that he laid claim to", och intresset för filmen och hur historien kommer arta sig stiger avsevärt. Den här filmen borde ni absolut kolla in, en av de bästa filmerna jag sett, helt klart.
Nightmare Before Christmas Ja, det finns inte så mycket att säga om den här. Snacka om ett bra sätt att inleda en film på, med en sång (ingen jävla Disney-skit här inte) och man introduceras till nästan alla karaktärer i hela filmen, och man får även en försmak på vad filmen kommer att handla om. Sen skadar det ju inte att introt är sjukt snyggt, och det finns så mycket att kolla på så man kan se om det flera gånger i rad.
Batman: The Dark Knight Det här är också en av mina favoriter, och jag kommer ihåg känslan när den började på bion. Man märker här hur viktigt soundtracket är. Jag gillar verkligen början och att man tagit bort allt ljud vilket gör att man blir extra förväntansfull, och det hela börjar med det låga skrapande ljudet i bakgrunden. Det ger verkligen en känsla av att något kommer att hända. I bion var även ljudeffekterna väldigt höga och tunga på något sätt, vilket gav en känsla av autenticitet. Bankrån är alltid spännande och intressanta att se på film, speciellt när det är Joker som ligger bakom bankrånet, vem annars skulle komma på idén att backa in i banken med en jävla skolbuss. Underbart. Repliken "I believe whatever doesn't kill you, simply makes you... stranger" är en riktigt snygg avslutning på scenen.
Här har användaren valt att inaktivera inbäddning, så ni får helt enkelt öppna länken i ett nytt fönster själva. Jobbigt va?
http://www.youtube.com/watch?v=rczy5pOq0rM&NR=1
Watchmen Jag höll på att glömma öppningsscenen till Watchmen, som i mina ögon är ett av de bästa. Det var filmens absoluta höjdpunkt och musiken av Bob Dylan passar faktiskt utmärkt till slow-motionbilderna av historiska händelser. Väldigt intressant och snyggt intro. Att samtidigt som att rulla opening-credits, föra fram handlingen och filmens huvudkaraktärer, samt lyckas med att fånga mitt intresse och till och med beröra är imponerande. Jag kommer ihåg att så fort filmen var slut så kollade jag på intron ett par gånger till, vilket gav ett bättre helhetsbetyg. Jag låter videon tala för sig själv.
Även här har asen stängt av inbäddning så ni får öppna även den här videon i ett nytt fönster tråkigt nog.
Hade tänkt blicka tillbaka och kolla igenom min "gamer-karriär" och se hur det hela började, och om ni inte vill läsa, THEN TO HELL WITH YOU. Jag hade inte tänkt prata så jättemycket om själva spelen utan mer om mina tankar om dem och hur jag först började spela. Det är heller inte i någon inbördes ordning, och inte alla spel jag spelade, utan bara ett par spel som frambringar många härliga minnen. Jag kommer även skicka med youtube-länkar så ni ser vilka spel det var.
Det hela började för en himla massa år sedan med de gamla dos-spelen som fanns på disketter, åh herregud, disketter, tänk ner de fanns. Jag tror dock det allra första spelet jag spelade på riktigt var Stunts.
Stunts Ja, vem har inte någon gång spelat detta underbara gamla bilspel. Jag kommer ihåg de otaliga timmar man spenderade till att bygga sin egna bana, vare sig det var en lång raksträcka som slutade med stenblock, 10 loopar i rad, eller hopp över 4 höghus så fanns det inga gränser över valmöjligheterna. Eller, jo det fanns det, men det var kul i alla fall. Något man även ofta underhöll sig med var att i maxfart hoppa ut mitt i en loop, för att sedan flyga med bilen i flera sekunder utan att veta vare sig upp- eller ner för att sedan landa, och se de karaktäristiska sprickorna över vindrutan. Ja, de där jävla sprickorna. Fyfan vad frustrerande det kunde vara när man ibland efter ett helt perfekt lopp råka plöja rakt in i målstolpen och krascha. När man kollar på en video från spelet idag så känns det helt ofattbart att man kunde tycka det här spelet var så ofantligt roligt, men å andra sidan hade man inte mycket annat i spelväg att ägna sig åt. Bara ljuden får mig idag att riktigt mysa och bli helt varm inombords.
Commander Keen Vid denna tid fick jag även låna ett par disketter från grannen mittöver, innehållandes det gamla plattform-spelet Commander Keen 1-4. Jag kom först inte ihåg så mycket från spelet, men när jag såg videon nedan så kom allt tillbaka. Musiken, ljuden, hoppstyltan man hoppade runt på, maskarna och de där röda cola-flaskorna. Jag vet att jag jämt fastnade då mitt intellekt inte hade utvecklats så pass mycket på den tiden för att tänka logiskt och ta sig vidare. Det var lättare att fuska och flyta igenom väggen istället. Haha, efter att jag såg hela videon såg jag även att man tog med det Pong som följde med. Jag brukade tänka att jag var världsmästare på det där och jag var Sveriges hopp i finalen. Jag satt och kommenterade i huvudet om hur viktig nästa boll var och hur folket följde mig i tv-sofforna. Vilken fantasi man hade...
Settlers 2 Det här var nog det första strategi-spelet jag spelade och jag kommer ihåg att det fanns på min systers dator, vilket innebar att jag hade begränsad tid till att spela, då jag bara kunde springa in och spela det när hon inte var hemma eller när hon gjorde annat och inte befann sig i rummet. Jag kommer ihåg att man vissa dagar sprang hem efter skolan och tokspelade tills hon kom hem. Då fick man stänga av blixtsnabbt för att kuta in i sitt rum utan att lämna några spår efter sig. Det jag främst kommer ihåg från det här spelet var frustrationen när man till slut stötte på fienden och de tog död på ens soldater och raserade den vaktbyggnad man hade, vilket sköt tillbaka landsgränsen, vilket i sig resulterade i att alla byggnader som inte längre fanns i mitt område brann upp. Man kunde bli tokig på det där. Det roligaste var bara att bygga och tillfredsställelsen över att se allting flyta på i sin stad var mysig. Man sådde och utvann vatten för att baka bröd som skickades till gruvorna där man bröt guld som smältes till guldpengar lika stora som invånarna, som i sin tur fraktades vidare till vakttorn och slott där dina soldater uppgraderades. Det var underbart.
Fifa: Road to the World Cup 98 Jag vet att jag spelade Fifa 97 och NHL 98 och andra spel samtidigt som det här spelet, men det är World Cup 98 som ger mig mest minnen. På den tiden var det skithäftigt och jag kommer än idag ihåg den där känslan som man fick av meny-musiken. Tyvärr så har youtube tagit bort musiken men här är både intro-videon och musiken. Sätt på båda samtidigt så får ni något liknande resultat. På den tiden var grafiken helt fantastisk och jag tänker att man måste ha haft en himla fantasi för på den tiden kändes spelet så verkligt.
Championship Manager 01/02 Ett par år senare kommer jag ihåg att man inte längre spelade Fifa lika mycket, utan nu var det Manager som gällde. Det var under den tiden jag gick i 6:an och 7:an, och jag minns att jag och Henrik Jonsson åkte hem på rasterna (till och med de rasterna som bara var 20 minuter) för att kunna spela, om än bara en match. Jag spelade med Roma och kommer ihåg att jag fick ett riktigt bra lag som vann ligan flera år i rad, och det är nog det spel som frambringat mest känslor någonsin. Jag kommer ihåg att jag ibland bankade i skrivbordet av förtvivlan när man släppte in ett mål, och ibland satt och vevade med armarna i luften av lycka när det gick bra, åtminstone fram tills man kom på sig själv och insåg att om någon såg en skulle man idiotförklaras för all framtid.
För de flesta ser det säkert omåttligt tråkigt ut, då matcherna endast redovisas genom text, men när den där texten blinkar till i ditt lags färger och man gör mål så var känslan obeskrivlig. Man blev lika glad varje gång, och sen fanns det ju dessutom hur mycket statistik som helst att gräva ner sig i, och jag älskade statistik när jag var liten. Jag brukade hitta på egna matcher och resultat, och gjorde tabeller och slutspel och skytteligor, allting påhittat. Säkert minst 100 sidor i olika böcker. Det är helt ofattbart för mig idag hur jag orkade och hur i helvete jag kunde tycka det var roligt. Nu börjar jag sväva bort från ämnet så tillbaka till verkligheten nu.
Age of Empires 1 och 2 Även om jag inte spelade Age of Empires-spelen i så jättestor utsträckning så kommer jag ändå ihåg de starkt, och det händer att jag även tar en match mot min syster än idag. Mitt första möte med den här fantastiska spel-serien var i en garderob hos en kille på gatan, och jag minns att jag förundrades över hur "slavarna", som det på den tiden hette, tog död på en elefant och bar bort köttbitarna. Det är mitt enda minne just den gången men det lämnade ett så starkt intryck att jag kommer ihåg allting än idag. Det spel jag spelade mest var dock Age of Empires 2, även om jag inte kommer ihåg var, hur och när jag gjorde det. Eftersom jag spelat det även idag så har jag nog suddat ut mina gamla minnen från det spelet.
Nu väntar sängen, men tänkte först passa på att tipsa om:
