1 - Half Life

Ja, även om det inte är det spel jag spelat mest så är det ändå den häftigaste spelupplevelsen jag haft. På den tiden när man var yngre så var det mest Counter-Strike som gällde och Half Life var det grundspel som modden Counter-Strike byggde på, det var i stort sett allt man visste. Jag orkade knappt ta mig förbi det långa introt de första gångerna jag spelade. Ett par år senare när jag bekantat mig lite mer med FPS-genren så tänkte jag att eftersom det är så omtalat så får jag väl sätta mig ner och köra igenom det.

Jag har ännu inte spelat ett FPS-spel med samma känsla som Half Life. När man kommit förbi det redan nämnda introt, där man med tåg/tunnelbana tar sig genom Black Mesa-faciliteten har man om man var uppmärksam redan upptäckt en av spelets häftigaste detaljer. Jag pratar inte om roboten som transporterar lådor, utan om G-Man. Jag nämnde honom i Half Life 2-posten men jag måste nämna honom igen. Han dyker alltså upp på flera ställen i spelet, och ibland spelar han även en roll i själva spelandet då han t.ex trycker ner en hiss åt dig. Man bekantar sig även snart med din bästa vän, kofoten (jo, man använder den i stort sett bara fram tills man får pistolen, och därefter endast för att slå sönder lådor och döda headcrabs, men den är episk ändå).
Spelet kryllar för övrigt av s.k skriptade sekvenser, dvs. förprogrammerade händelser såsom att en hiss ramlar ner, en 90-årig forskare har en "fight to the death" med en headcrap eller liknande.



Det jag minns bäst från spelet är dess första riktiga boss, som är en trehövdad alien av något slag. Det intressanta med denna är, förutom att inget vapen man äger biter på den, att den är blind och förlitar sig på hörseln. Därför måste man alltså smyga förbi, om man inte vill bli ihjälhackad. Det låter inte så svårt, men när man TVINGAS slå sönder brädor eller lådor som står i din väg så blir detta spelmoment riktigt spännande, och första gången jag spelade (då var man inte van vid sånt här) så vågade jag knappt fortsätta och fick panik vilket slutade i att jag började springa och blev dödad direkt.
Jag måste passa på att nämna den twist som inträffar en bit in i spelet. Man känner först en lättnad över att militären äntligen anländer till Black Mesa, för att sedan få reda på vad deras egentliga syfte där egentligen är.

Idag är ju grafiken utdaterad och spelet inte riktigt lika imponerande som när det kom 1998. På den tiden måste det varit något av det häftigaste man spelat. Det som mest gör att spelet toppar min lista är att man till och med innan man ens spelade det hade en stor respekt för spelet och det har alltid funnits där som "Pappan" till alla dagens actionspel. Åtminstone i mina ögon. Även det faktum att spelet fortfarande är relativt unikt och ett av de mest underhållande "skjutaspel" som gjorts bidrar även det.



Nu ska jag tillägga att min lista inte var alltför genomarbetad, och jag borde lagt ner lite mer tanke och överläggande egentligen. Jag glömde bland annat bort spel såsom Age of Empires 2, som helt klart platsar på listan, kanske till och med på top5. Egentligen skulle nog inte Half Life hamnat på första plats, och i framtiden lär det hamna lite lägre ner, men om någon frågar vilket spel dom någon gång bör spela skulle jag säga Half Life utan tvekan. Det känns på något sätt som att det spelet är värt att hamna etta även om jag gillar andra spel mer.

Sanitarium skulle, efter en omspelning nyligen inte platsa på listan, men jag ville ha en liten utstickare. Från början hade jag också satt Batman: Arkham Asylum som 8:a istället för Assassins Creed 2 men bytte alltså sedan ut spelen. Så ja, listan reflekterar inte exakt vilken ordning jag egentligen tycker. Jag ska nog göra en ny lista framöver, bland annat också eftersom det kommer en hel del bra spel snart.
Anledningen till att inga FIFA-spel står med är att de egentligen borde vara mycket bättre. Med tanke på hur lite spelen förändras från år till år så tycker man att de borde ha kunnat skapa ett verkligare och bättre FIFA-spel, även om FIFA 10 är riktigt bra.
Dragon Age: Origins var bra, men jag fastnade aldrig tillräckligt för att det skulle platsa, men det är möjligt att det gör det när jag väl sätter mig in i det igen.
Det finns säkert många fler spel jag skulle kunna överväga men det får som sagt bli i en framtida lista som är lite mer genomtänkt.

Nu ska jag skriva om lite annat igen!

2 - World of Warcraft

Det mest omtalade spelet de senaste åren är helt klart World of Warcraft, och jag tror nästan alla har en viss åsikt om spelet. De flesta verkar dock ha bestämt sig för att klanka ner på spelet så ofta de kan, även fast de aldrig ens spelat spelet i fråga. Jag ska inte sitta och försvara spelet i ett helt inlägg, men jag tycker det är tråkigt att ordet "wow-nörd" har blivit en gemensam "titel" på de som spelar.

Jag har de senaste åren spelat en hel del olika MMORPG:s (Massively multiplayer online role-playing game, dvs. onlinespel) och några av dem har varit riktigt bra, men det slutar alltid med att jag återkommer till World of Warcraft. Jag har dock kommit underfund med att det inte bara är själva spelet som lockar, utan communityn. Man har knytit såna band med de personer man spelat med i flera år och det är de vänner man har inne i spelet som får en tillbaka varje gång. Man kan likna spelet med Facebook eller MSN och istället för att enbart chatta så passar man på att döda drakar och troll samtidigt.



Jag började spelet någon gång efter att det släpptes 2004, och har väl spelat från och till sedan dess, med ett par halvårslånga pauser, men det har absolut blivit en hel del timmar framför detta spel. Jag ångrar inte att jag började spela, för det har verkligen varit roligt. Nu på senare tid har spelet dock tappat lite av sin charm.
De allra bästa stunderna hade jag de första 2 åren, även fast det var då jag nog spelade lite väl mycket. På den tiden var man 40 personer som spelade tillsammans, och eftersom jag var med i en av de bättre guilderna i Europa så var bossarna man mötte riktigt svåra, då det inte alltid fanns någon exakt taktik att använda, och man fick då pröva sig fram och utforska vad som gick och inte. De allra svåraste bossarna kunde kräva alla 40 personers fulla koncentration och samarbete i upp till 20 minuter, och det var här spelet blev som allra roligast.
Det var även en viss speciell känsla när man väl fick död på bossen man hållt på med i kanske 30 försök, och man till slut fick till det där försöket då alla spelade perfekt.



Som sagt så har spelet tappat lite på senare tid, och det beror främst på att man frångått upplägget med att man måste spela "hardcore" för att komma långt i spelet, och nu kan vem som helst plocka upp samma items som de allra mest inbitna spelare, även om det tar lite längre tid. Det är visserligen en positiv sak, men detta innebär att allt nu för tiden handlar om gear och att göra allt så fort som möjligt, och många är rent ut sagt riktigt jävla otrevliga i sin jakt på s.k epics. Det är sällan nu för tiden man hittar en grupp som vill spela för att ha kul, utan de flesta vill bara kötta igenom en instance på så kort tid som möjligt, och om något går fel så är de inte söliga med att klanka ner på andra eller kalla varandra för både det ena och det andra, för att sedan lämna gruppen och förstöra och slösa de andras tid.



Spelet ser inte så mycket ut för världen, och jag kan förstå att folk nedvärderar spelet vid första anblick, speciellt med det ryktet spelet har. Men de bästa stunderna i spelet är oslagbara.
Precis som jag nämnde tidigare så känns inte spelet endast som ett spel, utan även en community och jag har träffat alla möjliga personer inne i spelet. Ett urval är en 38-årig tandläkare från öststat-länderna, en australiensisk surfare i 35-årsåldern, en trebarnsmamma eller en brittisk hårdrockare som helt oväntat brukade skrika Arnold-citat i Ventrilo (GET TO DA CHOPPA!). Så de som påstår att det är 16-åriga finniga datanördar som spelat spelet är helt ute och cyklar, då de är en minoritet, åtminstone i de mer seriösare guildsen.



Nu för tiden spelar jag inte mycket alls, utan loggar mest in ungefär som jag gör på MSN eller Facebook och kollar vilka som är inne, kanske pratar lite med någon och gör en instance en halvtimme. Den sociala biten av spelet och att det är så simpelt och lättillgängligt gör att jag har hållt mig kvar. Med det sagt så håller jag med om att det absolut har sina svaga bitar och det är långt ifrån ett perfekt spel, men det är mer än bara ett spel, och de som aldrig riktigt satt sig in i spelet kommer nog aldrig riktigt förstå det.

3 - Half-Life 2

Uppföljaren till "Världens bästa spel" var minst sagt hypat, och de första videorna från spelet som visade upp fysikmotorn var 'mind-blowing'. Grafiken var även den något alldeles speciellt, och framförallt så var ju Gordon tillbaka för att än en gång ta sig an de utomjordiska asen.

För er som inte känner till spelserien så tar 2:an upp handlingen några år efter händelserna på Black Mesa, där ett expriment gått fel och utomjordingar teleporterats till komplexet. Jag ska inte spoila slutet på det första spelet, men man vaknar upp på ett tåg, på väg till City 17. Här kommer större delen av spelat att utspela sig, och här har The Combine upprättat en gigantisk byggnad kallad Citadel, och härifrån styr de jorden. Gordon slår sig samman med de få människor som finns kvar och som kämpar som rebeller i staden.

Trots att förväntningarna nästan var absurt höga så tycker jag att Half-Life 2 infriade det man hoppats på. Här finns fortfarande den där speciella Half-Life-känslan och man bygger vidare handlingen på ett bra sätt. Man släppte sedan två "expansioner" i episodform, och vi väntar för närvarande på den tredje. Eftersom spelets fysikmotor var revolutionerande så har spelet med en hel del fysik-pussel, och det var ofattbart mäktigt att springa runt i de inledande delarna. Jag kommer ihåg att jag sprang runt på tågstationen innan spelet sätter igång på riktigt, och förundrades över att solen glänste på golvet, och jag roade mig med att kasta läskburkar på Combine-vakter som då jagade mig med elstavar.

Genom hela spelet hittade man saker att förundras över, och man stannade ofta bara för att begrunda grafiken. Även om spelet är ett par år gammalt så håller grafiken helt klart fortfarande och delvis är det riktigt snyggt.

Min favoritdel av spelet är en bit in då man tvingas in i den övergivna staden Ravenholm, en mörk gruvstad, full av zombies (för er som inte vet är det inga vanliga zombies, utan de invaderande utomjordingarna använder head-crabs för att ta över människor, ungefär som i filmen Alien). Denna bana har en helt otrolig atmosfär, och att banan utspelar sig på natten bidrar också mycket med stämningen. I den här delen av spelet finns också de flesta fysik-pussel och man får för första gången möta en av de nya fienderna i spelet, zombies som är skitsnabba och som lyckas hoppa upp precis där man minst anar och alltid skrämmer vettet ur en. Man introducerar även en ny karaktär, nämligen en galen präst med hagelbössa som gillrat fällor i hela staden och som hjälper dig ta dig igenom Ravenholm helskinnad.

Trots att man aldrig yttrar ett ord i spelet känns ändå Gordon Freeman levande, och konstigt nog känns det inte alls konstigt att alla andra karaktärer pratar på för fullt medan man själv lika gärna skulle kunna vara en planka. För en gångs skull har ett spel en tjej som är fullt påklädd, har inte en alltför överdimensionerad kropp och som faktiskt känns trovärdig. Hon är bra på att döda också, och behöver sällan räddas.
Sedan får man inte glömma att nämna den alla mystiskaste spelkaraktären i något spel, och som bidrar med så mycket känsla. Jag pratar om G-Man, den kostymklädda mannen som dyker upp lite var som helst, och det är värt en omspelning bara för att leta upp samtliga G-Man-sightings.



Jag brukar inte gilla spel med aliens i, då de oftast känns malplacerade och förstör känslan, speciellt om man tänker på spel som Far Cry. I Half-Life känns de dock alldeles rätt, och även om några av de nya fienderna inte är så jätteintressanta så känns dom ändå som en naturlig del av världen. Jag ska inte bara nämna spelets kvalitéer, för det allra bästa med spelet är att det är otroligt underhållande, och man får hela tiden uppleva något nytt. Ena stunden är man jagad på hustaken i en östeuropeisk-inspirerad stad, för att sedan finna sig stormandes fram i utkanten av staden på en hemmagjord jet-bike, och emellanåt stannar spelet upp och man får pusta ut och använda hjärnan lite när man tvingas lösa ett fysik-pussel så som att lägga stenklossar i en brunn för att få en ramp att höjas, på vilken man flyger över stängslet som hindrade din framfart. Det här spelet borde upplevas av de flesta, ni går miste om något annars!

4 - Counter-Strike

Även om Counter-Strike inte är ett riktigt spel, utan en 'mod' av Half-Life så tycker jag ändå att det är värt en plats på listan. Efter möjligtvis World of Warcraft är det det spel jag spenderat mest tid med, och åtskilliga fantastiskt roliga timmar har man ägnat sig åt att desermera och 'planta' bomber och kuta runt på de legendariska banorna de_dust2 och de_aztec.

I spelet finns två lag, terrorists och counter-terrorist, och det finns olika typer av banor. Antingen ska terrorists plantera en bomb på en av två bombplatser på kartan, och det är då upp till counter-terroristerna att desarmera bomben. Alternativt ska counter-terroristerna rädda fyra gisslan. Om något av lagen dödar samtliga spelare i motståndarlaget vinner man. Simpelt upplägg, men det är ingen slump att Counter-Strike är ett av världens mest spelade och seglivade spel.
Jag har spelat en mängd liknande spel, såsom Unreal Tournament eller Bad Company 2, och även om de är bra så känns det ändå aldrig riktigt lika speciellt som Counter-Strike.



Den roligaste tiden med det här spelet var när jag gick på gymnasiet, och vi var ett par kompisar som spelade tillsammans (eller ibland mot varann) på en speciell server, som även hade ett ranking-system med alla möjliga stats (jag var för övrigt rankad etta på servern ett tag innan jag slutade spela). Det var otroligt roligt att antingen hjälpa varandra och hålla ihop, eller att leta upp kompisen och döda honom, helst så förödmjukande som möjligt (lyckades man kniva någon kunde man ta print-screen och lägga som bakgrundsbild, så häftig var man).



Det jag gillar mest med spelet är att man kan lära sig spelet på en kvart, men efter flera års spelande lär man sig fortfarande nya saker. Bara man lät bli att spela på en vecka kunde man när man väl satte sig ned med spelet igen känna sig som en komplett nybörjare igen, och det är få spel man kan utmärka skicklighet så väl. De bra spelarna vet precis hur man ska röra sig, vart man ska sikta, hur man skjuter (håller du ner musknappen och sprayar iväg ett magasin kommer du mest träffa vägg och luft), och de perfekta platserna att befinna sig på. Man tränar upp sina reflexer när man använder sniper-rifles då man bara har några få hundradelar på sig att skjuta.
Det fanns få saker på den tiden som var så adrenalin-pumpande som när man hoppar fram bakom ett hörn, och hamnar öga mot öga (ögon) med 5 terrorister med rånarluva eller puckelrygg och solglasögon (insider-joke), för att därefter dra iväg en spray och ta död på dem alla. Det hände inte så ofta visserligen, men de gånger man lyckades med någon speciell 'killing spree' kände man sig skitbra.

Bilden ovan illustrerar ganska bra allt det underbara med Counter-Strike.

Det är de små detaljerna som gör spelet så bra. Den härliga gröna +300-texten som kom upp när man dödat en fiende, eller de snygga skriftade dödsanimationer när man fick in en headshot och den huvudsymbol som visade att man fått in en headshot, eller när man lyckas desarmera bomben till ljudet av "the bomb has been defused. Counter-terrorist wins". Det var tider det.
Ett bevis för vilken känsla det här spelet har är nyversionen, eller Counter-Strike Source som den heter, som i princip är exakt samma spel, fast med en nyare grafik-motor och en del "förbättringar". Det blev dock aldrig samma sak och de flesta gick tillbaka till det gamla hederliga CS. Så vitt jag vet har det fortfarande en hel del spelare och lär leva flera år till.

5 - Mass Effect 2

På femte plats hamnar Mass Effect 2, och även om ettan också är ett riktigt bra spel och platsar på listan så tycker jag att tvåan känns snäppet bättre. Främst när det kommer till karaktärerna och spelkänslan. Borta är också det horribla inventory-systemet från ettan, och tvåan känns lite mer levande och lite bättre på allting.

Själva handlingen känns lite sämre i tvåan, och om man inte gör sidouppdragen så är spelet slut på ett par timmar, vilket är lite tråkigt. Spelets allra största styrka är dock karaktärerna och här känns de både djupare och mer verkliga. De intressanta karaktärerna från ettan kommer tillbaka medan de tråkigare försvinner, och de nya är riktigt välgjorda och har sina egna uppdrag som är frivilliga och som kan låsa upp extra färdigheter. Dessa uppdrag drar även ut på speltiden lite och är ganska roliga.

Som jag ser det har inte spelet några direkta brister, utan bara små saker som kunde gjorts bättre. Hoppas att treans handling inte är lika ostig och lite bättre, och att de fortsätter bygga på karaktärerna. Tills trean kommer får det nog bli en omspelning med den dryga attityden (välja de dryga svarsalternativen) vilket verkar vara helt fantastiskt roligt.

Jag har skrivit en recension av spelet här på bloggen så kolla in den om ni vill veta mer om spelet.

6 - Diablo 2

Vissa spel, som Sanitarium, lever mycket på den nostalgi spelet har, och nostalgi är något som Diablo 2 verkligen har. Jag minns de första gångerna man spelade demot och tyckte det var jättespännande att samla guld och trodde man var ashäftig när man hade 50 000 guld i kistan. Men Diablo 2 lever inte bara på nostalgi och sin ålder, det är nämligen fortfarande ett av de bästa spelen jag spelat. Det är otroligt simpelt egentligen, men satan vad tillfredsställande underhållande det är.

För er som inte spelat spelet går det ut på att med hjälp av stora yxor och magier döda allt som existerar på skärmen, i en explosion av blod, demoner, items och effekter. Man styr allting med musen, även om man kan använda en del hotkeys för livflaskor och vissa spells, och det är som sagt det simpla som gör spelet så pass tillfredsställande. Det är inget krävande och man kan plöja igenom horder av fiender samtidigt som man äter glass, petar sig i näsan eller vad man nu vill göra med en fri hand. Med det sagt så ska det påpekas att det finns partier som också kräver din absoluta koncentration och som kan vara riktigt svåra. En bra mix mellan casual-spelande och hardcore-köttande alltså.

En av spelets hemliga banor där du slåss mot en armé av beväpnade kor

Spelet har precis som Sanitarium en fantastisk atmosfär och grafiken är faktiskt snygg och har åldrats med stil, även om det kanske inte ser ut så på bilderna. Det är inte revolutionerande på något sätt men det är alltid lika mysigt att se fiender flyga runt på skärmen med blod sprutandes. Nu låter jag psykotisk igen, men jag lovar att ingen innerst inne INTE myser lite när dom spelat Diablo 2.

Eftersom man med multiplayer-spelande når de högre levlarna på bara ett fåtal timmar med hjälp av s.k Baal-runs (göra en viss boss om och om igen, vilket ger massvis med xp) så är inte levlandet så viktigt, utan det är främst det frenetiska item-letandet som tar upp det mesta av tiden och som håller spelet vid liv, och det är även dess största styrka. Det är en viss känsla när man ser en guld-färgad item på marken och man vet att man hittat något riktigt unikt och ovanligt.

Eftersom det är Blizzard så är de cinematiska scenerna fantastiska, och själva "kampanjen" eller historien är indelad i akter som tar en från djup djungel till öken till snöbeklädda berg och isgrottor. Mycket variation i landskapen alltså och de har alla sin egen mysiga stämning. Varje akt har även en ganska episk slutstrid med en av spelets bossar, och jag kommer ihåg den första gången jag skulle slåss mot Diablo och nästan sket på mig då han helt plötsligt dök upp på skärmen och rusade mot en. Det slutade med att jag slukade 20 livflaskor på 2 sekunder och stendog direkt.
Till hjälp att döda alla helvetets avkommor har man en del tråkiga, en del helt ofattbart konstiga, och en drös ascoola spells och färdigheter. Vad sägs om att transformera dig till en varulv eller en björn, kasta blixtrar som en asa-gud, frammana en hord av skelett som gör jobbet åt dig, kasta lavaregn eller helt enkelt bara sparka dig fram som en ninja. På de högre levlarna när man har fått bra items så kan man döda hundratals fiender på bara några sekunder, och man känner sig riktigt mäktig och ostoppbar.
Det går heller inte undvika att nämna musiken som bidrar med så mycket, och det kan mycket väl vara en av de bästa musikslingor i ett spel.

Så vare sig det är lite söndags-slaktande du söker, eller att spendera timmar efter att hitta den där super-ovanliga och skitbra rustningen så bör du någon gång spela Diablo 2. Eftersom Diablo 3 är på gång så kanske det vore en bra idé att hypa det spelet lite extra genom att installera Diablo 2 igen och kötta igenom spelet en gång till.

7 - Assassin's Creed 2

Eftersom jag recenserade detta spelet för ett tag sen tänker jag inte skriva så mycket om det. Jag tycker dock helt klart Assassin's Creed 2 platsar på listan, då det är ett riktigt bra och roligt spel.
Det som inte gör att spelet hamnar högre upp på listan är bland annat för att nu när jag väl klarat det så känns det inte som det är aktuellt att spela om det igen. Kanske att jag sätter igång det för att lönnmörda några intet ont anande vakter eller klättra runt lite på taken i Venedig, för det är fortfarande både mäktigt och snyggt och en ren fröjd för ögat att utföra ett örnhopp från ett högt torn eller glida ned för taket och sätta kniven i nacken på vakt-fan (de är dryga as och kvinnoföraktare och förtjänar att dö!).



Om ni vill läsa mer så hänvisar jag till min recension här:

http://bmastr.blogspot.com/2010/02/assassins-creed-2.html


Har för övrigt spelat en bit in i Sanitarium, och även om det inte riktigt levde upp till de minnen jag hade av spelet så var det helt klart roligt och mysigt. Det är synd dock att vissa av banorna verkligen förstör spelet. Det har dock en skön nostalgi-faktor så den platsar ändå på listan.