Citizen Kane

Helgens filmmaraton började med vad många anser vara den bästa filmen som gjorts, Citizen Kane. Mina förväntningar var inte så jättehöga då det känns som att folk har en tendens att hylla äldre klassiska filmer som sedan visar sig vara ganska mediokra, och jag var rädd att Citizen Kane skulle bli en just medioker film. Nu visade sig filmen vara riktigt bra, även om det absolut inte är den bästa filmen som gjorts. För att vara så pass gammal är den dock brutalt välgjord. Hela uppbyggnaden av filmen är riktigt bra och man blir förvånad att inte fler vågat sig på samma sak, men kanske är det för att Kane lyckas med detta så pass bra att man är dömd att misslyckas om man försöker. Kameraarbetet är också fantastiskt för att vara så pass gammal, och hela filmen är fullt igenom riktigt snygg.

Filmens första scen sätter ribban ganska högt när det kommer till det visuella

Man lyckas också hålla filmen intressant och spännande genom hela filmen, något som jag kan tänka mig inte är alltför lätt i den här typen av filmer. Kane är dock en så pass intressant person och handlingen målas upp så pass bra att det aldrig blir tråkigt, och man vill verkligen veta vad hans sista ord, Rosebud, betyder.
Citizen Kane är onekligen en mycket bra film och för att vara så pass gammal förtjänar den att få uppmärksamhet och bra betyg.



Världens bästa film är det dock inte, vissa partier känns en aning utdragna, en del scener ganska märkliga och onödiga och alla skådespelare agerar inte alltid jättetrovärdigt. Det är dock småsaker som inte drar ner så jättemycket på helheten. Det jag stör mig allra mest på är tempot. Ibland känns det som att tre personer håller sin dialog samtidigt och det blir mest skrikigt och gapigt, och man får svårt att följa med, speciellt när en del dialog är så pass invecklad.



Det blir bara nästan en femma, mycket med tanke på att jag dagarna efter jag sett filmen inte gav den mycket eftertanke. En riktigt bra film som förtjänar en femma (eller 90+) är en film som sätter sig på hjärnan och verkligen påverkar en på ett eller annat sätt. I ärlighetens namn så har jag faktiskt glömt bort stora delar av Citizen Kane redan, vilket är ett bevis för mig på att den inte är ett komplett mästerverk. Väl värd sin fyra dock!

87

Die Hard

Ja, det blev till att se en gammal actionklassiker häromdagen. Tillsammans med Terminator-filmerna är det väl en av få actionfilmer som faktiskt hyllats, och även om det inte alls är något mästerverk så är det något som utmärker den från andra filmer, inte bara för att den kom före det mesta.



Själva upplägget är nice, en skyskrapa, Bruce Willis (även om han inte riktigt är någon favorit så var detta innan han gick ner sig totalt), Alan Rickman, tyska terrorister och massa one-liners. Det blir lite fånigt på sina ställen men jag tycker man sköter det bra överlag. Humorn finns där och filmen är inte menad som en djup film till för att analyseras. Man ska skratta och strunta i huruvida det är fysiskt omöjligt att slänga sig ut från en skyskrapa med en brandslang runt midjan.
Något som höjer denna film över havet av skit som producerats under 90-talet är att Bruce i denna film faktiskt är polis och det känns därför inte alltför otroligt att han tar på sig ett dussin terrorister ensam. Han gör det dessutom smygandes omkring barfota eller slängandes c4-riggade ex-terrorister nerför hisschakt. Inga Rambo-grejer här inte.



Ja, det finns inte så jättemycket att analysa egentligen. Det är lite dumt, lite fånigt, ganska roligt och ganska underhållande. Sista 5 minuterna går dock lite över gränsen och drar ner helhetsintrycket lite, men jag är ganska nöjd ändå.
Hade filmen kommit i år så hade jag tvekat över att ge filmen mer än 1, men eftersom den var så banbrytande när den kom och ändå är så pass underhållande utan att gå för långt alltför ofta så får den ändå ett ganska högt betyg.

64

Sofia Coppola-helg

The Virgin Suicides



Jag har såhär tre dagar efter att jag såg den fortfarande svårt att verkligen ge ett omdöme av filmen. Handlingen stakar sig fram och är tämligen ointressant i sig, men av någon anledning så blir det aldrig ointressant. Det är svårt att förklara men en stor del av filmen kretsar kring en skolbal, vilket låter måttligt intressant, men ändå rycks man med i stämningen och man bygger upp spänningen när man vet hur det kommer att sluta.
Filmen är minst sagt annorlunda och originell. En intressant grej Coppola gör är att blanda glada scener med humor, med mörka ganska deprimerande scener. Det är svårt att förklara men man känner av det när man ser filmen, och skrattet fastnar i halsen.



Som sagt så blir filmen aldrig tråkig trots att handlingen egentligen inte är så värst spännande. Filmen är snygg och har ett ganska unikt foto, som känns lite konstigt ibland men som ändå passar in.
Det är verkligen skitsvårt att skriva något om VS för jag är fortfarande inte helt säker på vad jag tycker. Det känns som allt som har med filmen att göra har två sidor. Fotot är lite konstigt, men bra. Handlingen är inte så jättespännande, men intressant. Skådespelet är bra, men Josh Hartnett är med och har en skitful frisyr. På samma sätt som att jag inte kan säga exakt vad jag egentligen gillade med filmen, samtidigt som jag inte kan nämna något som var direkt dåligt. Nu börjar jag snöa in mig känner jag så, kort och gott, den var bra. Jag gillade den.

73


Marie Antoinette



Även denna film är svår. Historien om Antoinette är ganska intressant, men handlingen är egentligen ganska tråkig. Hon äter tårta, försöker bli med barn, vandrar omkring i höga peruker och spelar kort. Av någon anledning blir det dock aldrig tråkigt och jag sitter hela tiden och är engagerad i filmen. Det ointressanta blir intressant. Det känns som det är lite av Coppolas signum, hon gör något intressant av något som egentligen inte är det.
Just historien kring Antoinette och livet som blivande fransk drottning är dock intressant att följa.

Jag gillar även denna film, och jag tror att det har mycket att göra med Kirsten Dunst. Jag har innan denna film inte imponerats så värst mycket av hennes roller, hon har känts ganska medelmåttig. Men jag tycker hon gör denna roll bra och man gillar ändå hennes karaktär. Jag tror inte att jag hade uppskattat filmen lika mycket om det inte var hon som porträtterade Antoinette. Jason Schwartzman är också bra som mesig prins/kung, och scenerna i sängkammaren är filmens höjdpunkter (nej, inga sexscener).



Jag känner mig ganska förvirrad över båda dessa filmer och jag har i stort sett bara kladdat ner några tankar kring filmerna men jag har fortfarande svårt att tycka till om båda dessa filmer. Betygen hamnar visserligen ganska högt men jag känner ändå att de kunde varit bättre och att något fattas. Det är säkerligen jag som missar något grundläggande i filmerna, åtminstone känns det så.
Jag blir bara mer och mer förvirrad ju mer jag försöker så nu får det fan räcka.

71

Machete

Lite kluven över den här filmen. Å ena sidan påminner den om Planet Terror och är väldigt medveten om sig själv och tar inte sig själv på så stort allvar. Det är fånigt, ostigt och överdrivet men det är också meningen. Det som skiljer denna film från tidigare liknande filmer (även Tarantinos) är att den känns sämre gjord. Humorn är inte alls lika underhållande, gore-effekterna känns stela och tråkiga, skådespelarna är lika tråkiga dom och även om det är gjort med viss självironi och ett medvetet val stör jag mig lite på nakenscenerna. De tjänar liksom inget syfte, och det känns som att de mest är där för att locka unga kåta tonåringar.



Planet Terror var inte heller den någon fantastisk film, men där kunde jag klart se humorn och självironin filmen ut, och den var riktigt underhållande hela vägen. Här känns det ibland både tråkigt, oengagerande och töntigt. I Planet Terror byter en karaktär ut benet mot ett vapen. Aslöjligt ja, men det är meningen att man ska skratta åt det. I denna film blir Michelle Rodriquez, som för övrigt gör samma roll som alltid, skjuten i ögat. Hon kommer i slutet tillbaka i en fånig scen där hon dyker upp med ögonlapp och ett gigantiskt monstervapen. Till skillnad från i Planet Terror känns det mest konstigt. Ska man skratta? - Ska man känna "Wow, Michelle är verkligen BAD ASS", eller vad är det frågan om?
Hela filmen genomsyras av den här typen av scener där man inte riktigt får samma känsla av självmedveten tönthumor.



Nu har jag klagat ganska mycket men jag kan faktiskt inte nämna många saker som är direkt bra. Visst, ganska underhållande är det, vissa scener är snygga men man har sett stilen förr i redan nämnda Planet Terror. Machete kändes som en rolig och överdriven karaktär i trailern till Grindhouse, men i filmen känns han tämligen tråkig och stel. Till och med de ostigare, tråkigare karaktärerna känns roligare att följa.
Steven Seagal är för övrigt med och jag skulle skämmas över att sätta ett betyg över 1 där han är med, vilken film det än är. Han är verkligen utomjordiskt dålig, till och med i en roll där han inte ens behöver spela, där han ska spela sig själv, ett skämt, misslyckas han.
Filmens sista 20 minuter drar också ner betyget. Det känns som en enda fånig ost-sörja, som man återigen inte vet om man ska skratta åt eller ta på allvar. Det, tillsammans med något sexistiska undertoner som jag själv inte störs så jättemycket av men som ändå känns onödigt irriterande, gör att denna film inte ens får godkänt.

Som slutord, nej, jag hade inte väntat mig något annat. Jag trodde bara man skulle ha mer roligt åt den än vad man hade.

28

Filmkväll

The Invisible Man

En gammal klassisk Universal-film från 1933. Jag hade faktiskt ganska höga förväntningar på denna då man läst mycket bra om den på förhand, och även om filmen inte var fantastisk så gillade jag den. Precis som nästan samtliga på filmtipset poängterade är effekterna smått fantastiska för att vara från 1933. Att de kunnat göra en osynlig man så pass trovärdig med så små medel är värt en applåd, jag är djupt imponerad.

Det som förstör är de helt obegripliga biskådisarna, bland annat den hysteriska värdshustanten som nästan dödade filmen i början. Jag tycker även den osynliga mannen känns lite smålustig som karaktär. Ena scenen är han tyst, mystiskt och seriös, medan han nästa scen kan strutta omkring skrattandes och slå av folks hattar. Jag antar att det hör till hans galenskap som var till följd av experimentet men det känns ändå lite random.



Vissa scener är riktigt snyggt filmade med kameraåkningar och kulisser, även fast man tenderar att stressa igenom en del av dem. Hur som helst, det är en bra film som visuellt sett håller än idag, men vissa störande delar drar ner helhetsbetyget vilket är synd för det kunde ha blivit ett högre betyg.


75

The Reef

Hade i stort sett inga förväntningar på denna och det blev något av en glad överraskning. Det är ingen superfilm men med tanke på filmens handling och upplägg så får den ändå klart godkänt. I början känns det som en vanlig b-film och det känns lagom fånigt och långt ifrån något man inte sett förut. Karaktärerna är lite stereotypa och deras beslut är i början av filmen ganska dumma. Vartefter så tar det sig när hajen gör entré, det känns som karaktärerna agerar någorlunda verkligt, åtminstone i jämförelse med andra liknande filmer. Man tar även till de typiska måste-scenerna i denna film, som "åh, det var ju bara en delfin" osv, men ja, man har väl inte så mycket val om man inte vill filma fyra personer som ligger och guppar i vattnet i 45 minuter utan att något händer.

Det som räddar filmen från säker katastrof (med tanke på budgeten hade det kunnat bli en Mega Piranha-nivå på det hela) är att man använder scener på riktiga hajar som inte känns helt inklippta från naturprogram, och vissa scener var faktiskt förvånansvärt bra. Jag hoppade högt en scen då hajen plötsligt dök upp och bet tag i den ena brädbiten de simmade på, och det såg faktiskt ganska verkligt ut.
Mot slutet tappar filmen dock och slutet känns mest lamt och ganska slappt.
Som sagt känns upplägget inte så nytt men jag tycker detta är en av de bästa filmerna i denna typ av genré. Kort och gott, över förväntan, men trots det inget att jubla över, dock med tanke på omslaget hade det kunnat sluta betydligt sämre.


49

The Hunted

Jag ska börja med att säga att jag är svag för den här typen av film. Någon ensam som blir jagad och är "på rymmen" har alltid varit intressant och spännande.
Det gör dock inte denna film automatiskt till en bra film, för det är det inte. Bakgrundshistorien är lite fånig, och likaså manuset. Vissa scener är som tagna från Jagad och filmen känns väldigt platt på något sätt. Man bryr sig inte om någon av karaktärerna, då ingen är direkt sympatisk. Det känns som saker utspelar sig på skärmen utan att man bryr sig ett dugg om vad det är som händer, vilket är ett ganska starkt tecken på att en film inte är så värst bra.



Vissa scener känns dessutom bara konstiga och malplacerade, som scenen i början av biljakten då Benicio helt random plötsligt pekar finger åt Tommy Lee-Jones. Det fingret var uncalled for, och de hade ju faktiskt ett trevligt samtal innan de blev avbrutna.
Hur som helst, filmen fungerar som underhållning men det känns som filmen är gjord utan någon större motivation eller eftertanke. En slätstruken, lite fånig och ganska ologisk ströfilm, med en handling som i rätt händer skulle kunnas göra mycket bättre.
Hm, man kanske skulle se om den första Rambo. Synd bara att det är Stallone..


53

Home Alone

Avrundade lördagkvällen med en gammal klassiker i brist på annat. Även om man i dagsläget inte får ut så mycket av filmen så väcker den massa gamla minnen. Det måste varit minst 10 år sedan jag såg den sist men man kommer ändå ihåg stora delar av filmen. Då tyckte man fällorna var fantastiska och skitroliga, idag är de mest ologiska, dumma och fåniga. Men men, det är en barnfilm så jag ska inte gnälla alltför mycket på de delarna.



Idag är jag väl inte lika road som jag var av den som liten, så det blir svårt att sätta ett rättvist betyg. Om man på något sätt ska se filmen för vad den är så är den ändå ganska underhållande, lite småmysig (det är ju ändå Jul) och lagom lång, men hade jag inte haft sådana minnen av den från barnaår hade betyget blivit aningen lägre.
Jag ångrade dock inte att jag såg om den, det var kul att få sig en flashback.


44


För övrigt, är det ointressant att läsa såna här inlägg eller? - Jag försöker att skriva några korta kommentarer om alla filmer jag ser istället för att skriva långa inlägg om några filmer. Det passar bättre med den här typen av film också som jag egentligen knappt bryr mig om. Det blir nog lite längre inlägg om filmer som förtjänar lite mer feedback , plus att jag varit lat och det har varit mycket jobb på senaste tiden så har inte sett så bra filmer. Inte för att ni kanske har denna blogg som dagens höjdpunkt men lite feedback är alltid nice :>

Scared Shrekless

En kortfilm med Shrek i samma stil som julspecialen som kom för några år sedan.
Eftersom jag inte var jätteexalterad över den senaste Shrek-filmen hade jag inga jättehöga förväntningar.
Denna kortfilm visade sig dock vara betydligt bättre än den senaste filmen. Kortfilmen är roligare, har fler filmreferenser och man slipper följa någon fånig historia där de färdas tillbaka i tiden.



Temat Halloween är perfekt och man hinner bara störa sig lite på några av de jobbigare karaktärerna. Det bästa med denna kortfilm är dock alla referenser till klassiska skräckfilmer. Man har fått med bland annat Exorcisten, Psycho och även en scen från Trainspotting. Sen är det svårt att sätta ett högt betyg då det egentligen är samma typ av humor som i filmerna, som tenderar att bli lite jobbig emellanåt. Jag ser dock hellre Shrek i detta 20-minutersformat än en långfilm, det hela blir på en mer lagom nivå.

Katten och vargen drar upp betygen, dom är awesome

74