16.11.10

Filmkväll


Terror på Elm Street och Trollkarlens Lärling

Två stycken dåliga filmer, kan jag börja med att poängtera. Om vi börjar med Terror på Elm Street så var det ytterliggare en i högen av alla nyinspelningar av gamla klassiska skräckfilmer. Precis som väntat har man fortfarande inte lärt sig hur man ska göra bra skräckfilm, då denna film innehåller en hel del meningslösa, trista och trötta ljudeffekter som ska skrämma en. Bloden kan jag leva med, originalet hade ju en del av den varan också, och man missbrukar den inte alltför mycket här.

Kort och gott var det en typisk popcornfilm, jag hade inte förväntat mig att behöva använda stora delar av hjärnan till denna film (ungefär lika stor del som skaparna av denna film använde). Det är delvis asfult med dagens mått, det är ointressant och meningslöst. Jag har inte en alltför stark relation med den gamla filmen men har för mig att man åtminstone kände något för karaktärerna där. Den var inte jättedålig, jag har helt klart sett sämre och en scen i slutet var faktiskt till och med ganska snygg.



19

Den andra filmen jag såg ikväll var en film jag hade ännu mindre förväntningar på men hade hoppats att det som bäst kunde vara lite underhållande. Nicolas Cage har på senare år knappast varit något riktmärke för bra film, och i den här filmen kan inte ens hans roliga frisyr och fantastiska springstil rädda honom. Det här var riktigt dåligt, rent ut sagt. Filmen börjar med en så otroligt jobbig barnskådespelare att jag var tvungen att stänga av. Jag fortsatte att titta igen senare under kvällen och lyckades ta mig förbi intro-delen. Resterande delen av filmen utspelade sig 10 år senare med en vuxen skådespelare, som dock visade sig vara TRE GÅNGER VÄRRE. Sällan har jag avskytt och stört mig på en skådespelare så mycket, och jag önskade barnskådespelaren tillbaka.
Urfjantig och oändligt repetitiv story som man sett 100 gånger förut (bl.a en liknande i Matrix), fruktansvärt skådespel från en del medverkande, och även om effekterna fungerar så är det knappast tillräckligt för att bidra med den underhållning jag hoppades på, även om jag inte dör av tristess. Som jag nämnde tidigare har denna film ett par likheter med Matrix, och det blir alltmer skrattretande när man jämför de båda. Jag vet att denna film troligtvis är inriktad mer för den yngre publiken men det är inte en ursäkt i det här fallet. Jag vågar säga att Jay Baruchel är jobbigare i den här filmen än Anakin är i The Phantom Menace.



16

Amnesia: The Dark Descent



De senaste åren har antalet skräckfilmer och skräckspel som inte bygger på skräck i form av höga ljud, överdrivet mycket blod eller aliens varit nästan obefintliga, och det var med glädje jag läste om det nya spelet Amnesia: The Dark Descent. Detta spel skulle nästintill enbart bygga på stämning och atmosfär, vilket är något jag länge eftersträvat i den här typ av genre, både inom spel- och filmvärlden.

Det första som skiljer sig från andra liknande spel är att man inte använder några som helst vapen eller andra bekvämligheter att skydda sig med. Din enda chans till överlevnad vid ett möte med fiender är att helt enkelt slänga dig in i närmsta mörka hörn och hoppas på att du inte blir upptäckt.
Förutom din vanliga hälsomätare har man även en sanity-mätare som sakta går ner om du befinner dig i mörkret för länge, vilket gör att du ständigt måste leta efter ljuskällor att tända med dina tändstickor eller använda den lykta man får i början av spelet. Denna lykta använder dock olja, en resurs som du har begränsad tillgång till, detta gäller även tändstickorna som hittas lite varstans, så det gäller att tända ljuskällor med eftertanke då du inte vill springa runt i kolsvart mörker utan vare sig lykta eller tändstickor.
Denna eviga balans mellan ljus och mörker är intressant och välgjord. Jag hade nästan aldrig råd att tända upp ett helt rum eller olja att använda min lykta i långa perioder, men hade heller aldrig helt slut på ljus, vilket annars lätt skulle kunna bli ett irritationsmoment.



Amnesia har korats till ett av de läskigaste spelen som gjorts, och jag måste nog hålla med om detta. Att spela Amnesia i ett nedsläckt rum med hörlurar är minst sagt en upplevelse, och det var inte alltför sällan jag var tvungen att stänga av spelet, tända upp och lyssna på musik för att lätta upp stämningen lite.
Man har lyckats skapa ett fantastiskt spel med ytterst få medel och man ska komma ihåg att utvecklingsteamet endast består av fem personer.
Grafiken är inte fantastisk men tack vare att man istället för bländande grafik använder den grafik man har till att måla upp fantastiskt stämningsfulla miljöer så fungerar det.

Vad är det då exakt som gör spelet så otäckt?
Jag tror att de flesta är ganska trötta på att se film och spel där man ständigt använder höga, plötsliga ljud för att skrämma tittaren. Det kan vara effektfullt någon gång ibland men det största problemet är att skaparna överanvänder detta tills det nästan blir löjligt. Ett bra exempel på detta är den nya filmen Wolfman där man bara minuter in i filmen redan tröttnat på att något hoppade fram på skärmen tillsammans med dessa ständiga ljudeffekter, och då hade man ytterliggare två timmar av samma vara att genomlida.
För att återgå till spelet igen så använde man inte detta billiga knep EN ENDA GÅNG, och det har ändå lyckats skrämma säkert samtliga spelare som spelat det. Hur lyckas dem då?
Miljöer och stämning är svaret. När man sakta går igenom en svagt upplyst korridor med sin lykta och hör steg och ljud från andra sidan väggen så skapas en otäckt stämning, och istället för att slänga in en katt då så fortsätter spelet med att bygga upp denna stämning. Man kan skymta något i andra änden av korridoren man befinner sig i, målningar på väggen byter plötsligt skepnad och dörrar man nyss klivit in igenom slår plötsligt igen.



Jag ska inte gå närmare in på handling, men det hela utspelar sig på ett slott någonstans i Rumäniens skogar, och slottsmiljön är något jag verkligen gillar. Spelet går främst ut på att lösa pussel och leta efter dagboks-anteckningar och liknande som för handlingen framåt.
Det jag gillar mest med spelet är att man låter stämningen vara, man slänger inte in monster i varannan korridor, utan det tar ganska lång tid innan mitt första möte med ett monster.
Det sker när man minst väntar det, i ett helt upplyst rum då man för en gångs skull känner sig ganska säker. Då börjar något slå på dörren och i ren panik slängde jag mig in i en garderob, då rummets enda utväg var genom just den dörren som just nu blev våldtagen från andra sidan av monstret. Vartefter går dörren sönder och man kan höra monstret strosa omkring i rummet och slå sönder stolar och man hoppas innerligt på att garderoben inte ska slås upp.
Ända tills monstret försvann satt jag livrädd och var beredd att slänga mig på escape-tangenten och stänga av spelet. Här lyckades spelet skrämma mig mer än någon film jag sett de senaste 5 åren, endast genom lite ljud och rädslan av att bli upptäckt.



Det finns fler av dessa scenarion i spelet, och det är här spelet verkligen blir otäckt på riktigt. I spelets allra sista delar tycker jag det tappar lite då det tappar lite verklighetsförankring, och stämningen försvinner lite, men fram tills spelets sista 30 minuter har man varit med om en riktig upplevelse. Jag skrek till och med högt rakt ut utan behärskning vid ett tillfälle då jag blev jagad, det händer inte ofta.
Spelet är dock inte utan brister, det är inte alltid fasansfullt underhållande, utan det bygger mycket på att man ska vara rädd när man spelar det. Att laga en maskin med diverse delar för att få en hiss att fungera är ganska tråkigt i praktiken, men när man lägger in skräckbiten blir det plötsligt en helt annan sak, även om det i grund och botten är samma sak.

Nu hoppas jag på att skräckfilm tar samma vändning och tar efter den här typen av skräck istället för att fortsätta kasta tortyr- och splatterfilm till oss, annars är jag rädd att skräckfilm kommer få bajskorvar till betyg även i framtiden.



83

11.11.10

Call of Duty: Black Ops



Jag har nu lyckats ta mig igenom single-player-kampanjen på det nya och hypade Black Ops, och jag är väl medveten om att spelets styrka och fokus ligger i multiplayern men tänker ändå ge ett omdöme om spelets kampanj. Jag personligen tycker spelet påminner väldigt mycket om Modern Warfare 1 och 2 även fast det är olika utvecklare, och jag kan tänka mig att Treyarch (utvecklarna till Black Ops) har sneglat på sina "systerspel" inför det här spelet, då deras tidigare World at War inte riktigt levde upp till förväntningarna såvitt jag förstått. Så om du spelat något Modern Warfare-spel tidigare så vet du ungefär vad som väntar. Detta spel kryllar av klischéer, superöverdrivna skriptade sekvenser och amerikansk actionfilmshandling med onda ryssar.

Sammanlagt tog det mig lite drygt 5 timmar att klara igenom spelet, vilket låter, och är för den delen, väldigt lite. Sen ska vi komma ihåg att spelet verkligen köttar fram och man står sällan still en halvsekund, förutom under de många cut-scenes som finns i spelet. Jag tänker inte gå närmare in på handlingen men den är komplett med nazister, onda ryssar och patriotiska amerikaner, ungefär som väntat alltså. Slutet är dock ganska trevligt med en nice twist.

Uppdragen utspelas främst i olika flashbacks från huvudpersonen Alex Masons minnen, och man får uppleva både Vietnam, kriget på Kuba, andra världskriget och delar av kalla kriget under spelets gång. Man får åka båt och flyga helikopter i Vietnam, fly från ett fångläger på motorcykel jagad av en armé ryssar och hoppa runt på tak i Hong Kong med två uzi's i händerna vilket för tankarna till Matrix.
En del av dessa uppdrag är riktigt intressanta och underhållande, och är fulla av snygga cut-scenes och skriptade sekvenser, medan andra uppdrag mest påminner om en gigantisk skjutfest galore där man likt Rambo.. nej snarare Terminator, matar ner horder av vietnameser vilket blir ointressant och mest jobbigt efter ett litet tag. De uppdrag som tvingar dig att smyga eller göra något som sticker ut är de uppdrag som gör kampanjen minnesvärd.



Grafiken har inte förändrats så jättemycket från Modern Warfare 2 i mitt tycke, men jag tycker att man målar upp ganska fina landskap och bakgrunder i detta spel vilket bidrar till stämningen och ibland stannar man upp mitt i skjutandet för att titta på solnedgången. Ljudet och känslan är också riktigt bra, även om spelet tenderar att bli lite på gränsen till löjligt överdrivet ibland. Det är inget som stör, utan det är snarare ganska underhållande att titta på när Mason gör ett monsterhopp från en lastbil till ett tåg i full fart och får tag i en stege. Fysiskt omöjligt i verkligheten ja, men i denna härliga datorvärld är allt möjligt.

Spelet har dessutom blivit betydligt mer blodigare och "köttigt". Man kan nu med ett starkt vapen (ex. shotgun) skjuta av kroppsdelar på fienden, och vissa cutscenes innehåller scener där man smygandes skär halsen av fiender. Spelet i huvudsak känns ganska brutalt och hektiskt och visar krigets värsta sidor. Många ifrågasätter nog underhållningsvärdet i att spela spel som handlar om krig och går ut på att skjuta andra, men det är en diskussion jag inte tänker gå in på närmare här.



Sammanfattningsvis är Black Ops ett spel som ger ett par timmars filmisk överdriven krigs-underhållning i ett rasande tempo. Men betyget reflekterar inte spelets sammanlagda betyg då den riktiga fokusen ligger i multi-player-delen som dock i dagsläget tyvärr är ganska laggig och buggig. Återkommer om det vid ett senare tillfälle när jag provat på den på riktigt.



Macho-trailer till spelet

71

3.11.10

The Walking Dead



Bestämde mig för att ta en titt på denna nya tv-serie som vad jag förstått fått ganska bra kritik. Serien bygger tydligen på en serietidning med samma namn, och tidningen i sig bygger på tidigare zombie-filmer, främst då '28 dagar senare' då upplägget i stort sett är exakt detsamma. Nu har jag inte läst tidningen men seriens första avsnitt var i stort sett nästan en exakt, något sämre kopia.

Det märks direkt att serien är amerikansk, det skymtas amerikanska flaggor här och var, alla är macho och manliga (kvinnor är ju offer i de flesta mainstream-hollywood-skräckisar) och alla är kristna.
Som tidigare nämnt är upplägget och handlingen nästan en exakt kopia av 28 dagar senare. Rick Grimes, en polisofficer, blir skottskadad och hamnar i koma. När han vaknar upp är sjukhuset övergivet med undantag på några halvätna kroppar, och vartefter visar det sig att majoriteten av populationen nu består utav zombies.



Detta verkar dock inte förbrylla Rick alltför mycket då hans reaktion på att en halv förmulten kvinnokropp kommer krypandes emot honom är "Oh shit, fuck this, jag cyklar hem!".
Han träffar så småningom en man och son som bosatt sig i ett hus i närheten av Rick's gamla hem, och måttligt intresserad får han veta att ett virus nu förvandlat befolkningen till zombies. Han får också reda på att det finns en tillflyktsort komplett med forskningsstation som försöker framkalla ett botemedel, detta hindrar dock inte Rick och hans nyfunna vänner att skjuta och slå ihjäl alla zombies som står i deras väg, även om de är tidigare familjemedlemmar eller kollegor.

Så ja, om det inte framkommit än så var jag inte så jätteimponerad av det första avsnittet, men jag har varit lite väl hård. Den är ändå välgjord och ganska spännande, även om man inte bryr sig det minsta om någon av karaktärerna än så länge. Zombiesarna är snyggt gjorda, även om de hittills inte varit direkt hotfulla.
Det jag stör mig på mest är som sagt karaktärernas handlingar och reaktioner på vad som har hänt. Det tar inte mer än ett par timmar innan Rick klär sig i full polisuniform (komplett med hatt) för att.. ja, jag vet inte varför. De tvekar inte en hundradel på att löpa amok och skjuta ihjäl varje zombie de ser även om man fortfarande inte är säker på om det finns ett botemedel eller inte, när man istället lätt hade kunnat jogga ifrån de få zombies man stöter på då de verkade vara ungefär lika farliga som en påse nötter med tänder, fram till avsnittets sista 10 minuter då saker förändras lite, men det tänker jag inte gå in på nu.


En påse nötter med tänder.

Så för att sammanfatta det hela så är det en skaplig kopia av äldre zombie-filmer med ganska bra stämning och effekter, komplett med ett dumt amerikanskt manus. Jag kommer dock troligtvis fortsätta titta på serien och om du är intresserad av zombies eller skräckfilmer i allmänhet så kolla helt klart in serien, förvänta dig dock inget revolutionerande eller banbrytande.

52

2.11.10

Trumpets!



För er som är intresserade är mannen i videon Day[9], en av de största profilerna inom Starcraft-communityn, och en av mina idoler.

Restart

Ny månad och en nystart på denna blogg.
Jag kommer nu att försöka uppdatera mer frekvent och skriva lite mindre (storleksmässigt) recensioner på film, spel och annat men försöka göra det lite mer ofta än jag gjorde förr, både för att underlätta för mig (lathet) och för att ni ska slippa läsa alltför mycket väldigt sällan.

Jag tänker införa ett nytt betygsystem, liknande det PCGamer använder, nämligen mellan 1-100. Varför? - För att jag vill och det känns roligare med en så pass stor betygskala.

1.9.10

Red Dead Redemption



Det var länge sedan jag inhandlade detta westernspel och det tog ett bra tag innan jag orkade mig igenom hela spelet, men nu har jag till slut alltså klarat 99% av spelet och kan dela med mig av mina känslor, som är blandade. Det är helt klart otroligt bra i sina bästa stunder men faktiskt majoriteten av huvuduppdragen är ganska tråkiga och karaktärerna känns krystade, med ett par undantag.



Nästan hela spelet har två sidor. Det är riktigt snyggt men plågas av fruktansvärda buggar. En del karaktärer är välskrivna, intressanta och djupa medans andra bara är jobbiga och klichéfyllda. Historien är väl helt okej och räcker länge, men man känner sig aldrig så värst engagerad. Karaktärerna som ska hjälpa en genom uppdragen drar ut på det till den gräns då det mest känns konstigt att Marston (huvudkaraktären) inte bara sätter ett skott i pannan på dem.
En del uppdrag låter dig sköta olika stationära maskingevär, vilket kanske låter roligt, men dessa uppdrag ligger på ungefär samma nivå som Space Invaders, fast tråkigare.

För att fokusera på spelets bättre delar så är världen stor och öppen och helt utan laddningstider, och är dessutom fyllda av slumpvis genererade händelser, vilket gör att den känns levande och spännande. Man stöter på allt från banditer till kannibaler till hästtjuvar när man rider omkring. Ett av mina starkaste minnen från spelet är när jag i början av spelet noterade en person i stråhatt ståendes vid en kaktus i en suspekt pose. Jag red fram, drog fram min revolver och hoppade av hästen för att se vad han sysslade med. Det visade sig att det var en pissnödig mexikanare som tömde blåsan mot kaktusen, och för att sluta skämmas och dra ned på pinsamheterna sköt jag av han hatten och red därifrån fortast möjligt.
Spelet målar upp vida landskap som ibland är riktigt imponerande, och det är ett nöje bara att sitta och stirra på solnedgången. Även väderförhållandena i spelet är snygga och bidrar allt mer till stämningen, och vid ett tillfälle misstod jag åskan i spelet för verklig åska.



Man har sällan brist på saker att göra, framförallt i början av spelet. Det finns nya kläder att låsa upp, banditläger att rensa, man kan spela poker och blackjack eller bara rida omkring och se vad världen har att erbjuda. Det finns förutom huvuduppdragen även främlingar att göra uppdrag åt, och dessa tycker jag är spelets främsta behållning, då de innehåller referenser och hyllningar till bland annat Hitchcocks Psycho, och de är oftast betydligt mer underhållande än vad huvuduppdragen är. Man kan även göra olika challenges som t.ex går ut på att plocka x antal av en blomma eller prickskjuta x antal fåglar, vilket bland annat uppgraderar dina färdigheter såsom dead-eye-läget. Dead-eye innebär att man går in i ett slow-motion läge där du i lugn och ro kan rada upp dina skott med ett enkelt knapptryck, när du sedan släpper knappen avlossar man samtliga skott i äkta Clintan-stil. Styrningen är oftast ganska bra och hästridandet är välgjort.



Jag nämnde tidigare spelets buggar och även om jag kommit lindrigt undan så kryllar spelet av buggar. Människor kommer ibland svävandes flera meter över marken, vissa är osynliga, en del sidouppdrag som är viktiga för att låsa upp saker i spelet kan bugga vilket gör att du går miste om dem.
Spelets allra största problem är dock att det inte är så värst underhållande. Man kan sammanfatta det med att det är ett riktigt bra spel som tyvärr är ganska enformigt och tråkigt. Jag kanske är ensam om denna åsikt men många uppdrag uttråkar mig och det kan vara irriterande att rida runt som en galning i en halvtimme letandes efter en bäver för att flå dess skinn till ett uppdrag, varpå man plötsligt springer in i 5-6 stycken som skuttar fram på marken. Ibland känns det som att spelet känner av vad man är på jakt efter och förstör för dig. Jag letade vid ett tillfälle just bäverskinn och sprang runt i en halvtimme på de platser där bävrarna främst syns till. Under den halvtimmen sköt jag ihjäl ett 20-tal björnar och vad som kändes som 150 vargar. När jag till slut fick mina jävla bäverskinn skulle jag samla björnskinn för en achivement, men då syntes plötsligt inte en björnjävel till.
Detta är inte riktigt spelets fel och jag må vara lite väl kritisk men det är ett frustrationsmoment som infinner sig ganska ofta i spelet.





För att avrunda inlägget så kan man som sagt sammanfatta spelet som ett oftast ruskigt välgjort och vackert spel som tyvärr har en del oengagerande uppdrag som förstör upplevelsen och ett delvis lågt underhållningsvärde. Vid dess bästa stunder är det dock magiskt, och ibland infinner sig den där äkta western-känslan när man rider genom världen och då är spelet som allra bäst.

Betyg: 7/10


(Det börjar bli sent och jag är trött så jag hinner/orkar inte läsa igenom hela inlägget just nu så det kan finnas felstavningar och syftningsfel i texten. Var god ha överseende med detta).

Bloggintresserade