Filmkväll

Terror på Elm Street och Trollkarlens Lärling

Två stycken dåliga filmer, kan jag börja med att poängtera. Om vi börjar med Terror på Elm Street så var det ytterliggare en i högen av alla nyinspelningar av gamla klassiska skräckfilmer. Precis som väntat har man fortfarande inte lärt sig hur man ska göra bra skräckfilm, då denna film innehåller en hel del meningslösa, trista och trötta ljudeffekter som ska skrämma en. Bloden kan jag leva med, originalet hade ju en del av den varan också, och man missbrukar den inte alltför mycket här.

Kort och gott var det en typisk popcornfilm, jag hade inte förväntat mig att behöva använda stora delar av hjärnan till denna film (ungefär lika stor del som skaparna av denna film använde). Det är delvis asfult med dagens mått, det är ointressant och meningslöst. Jag har inte en alltför stark relation med den gamla filmen men har för mig att man åtminstone kände något för karaktärerna där. Den var inte jättedålig, jag har helt klart sett sämre och en scen i slutet var faktiskt till och med ganska snygg.



19

Den andra filmen jag såg ikväll var en film jag hade ännu mindre förväntningar på men hade hoppats att det som bäst kunde vara lite underhållande. Nicolas Cage har på senare år knappast varit något riktmärke för bra film, och i den här filmen kan inte ens hans roliga frisyr och fantastiska springstil rädda honom. Det här var riktigt dåligt, rent ut sagt. Filmen börjar med en så otroligt jobbig barnskådespelare att jag var tvungen att stänga av. Jag fortsatte att titta igen senare under kvällen och lyckades ta mig förbi intro-delen. Resterande delen av filmen utspelade sig 10 år senare med en vuxen skådespelare, som dock visade sig vara TRE GÅNGER VÄRRE. Sällan har jag avskytt och stört mig på en skådespelare så mycket, och jag önskade barnskådespelaren tillbaka.
Urfjantig och oändligt repetitiv story som man sett 100 gånger förut (bl.a en liknande i Matrix), fruktansvärt skådespel från en del medverkande, och även om effekterna fungerar så är det knappast tillräckligt för att bidra med den underhållning jag hoppades på, även om jag inte dör av tristess. Som jag nämnde tidigare har denna film ett par likheter med Matrix, och det blir alltmer skrattretande när man jämför de båda. Jag vet att denna film troligtvis är inriktad mer för den yngre publiken men det är inte en ursäkt i det här fallet. Jag vågar säga att Jay Baruchel är jobbigare i den här filmen än Anakin är i The Phantom Menace.



16