Världens Fem Bästa Filmer

Eftersom jag nyligen listade mina hatfilmer tänkte jag att det var dags att lista mina Fem Bästa filmer. Det var svårare än jag trodde och eftersom det var ett tag sedan jag såg vissa filmer ska den tas med en nypa salt, och det är delvis även en personlig lista över mina favoritfilmer, inte nödvändigtvis de bästa utan även de jag gillar mest. Passar samtidigt på att ge filmerna ett betyg.



5. Black Swan
Det var ganska svårt att välja bort filmer som Apocalypse Now, The Good, The Bad and the Ugly, Into the Wild och Requiem for a Dream, men jag gillade faktiskt Black Swan mer än nyss nämnda filmer även om jag kan hålla med om att de kanske är bättre. Jag ville också ha med en Aronofsky-film på listan eftersom han blivit en personlig favorit, och där tycker jag faktiskt Black Swan var mer intressant än Requiem for a Dream, även om den sistnämnda var en starkare upplevelse att se.
Jag skrev nyligen en recension av filmen så jag tänker inte gå in mycket djupare än så.
94




4. Fight Club
För något halvår sedan började jag grubbla lite på om Fight Club trots allt var lite överskattad och såg om den, det visade sig att den var minst lika bra som första gången jag såg den. Visserligen var den inte först med sin twist i slutet, men det var första gången för mig då jag genast ville se om hela filmen och var något av en revolution för mitt filmtittande. Många pratar om att twisten i Usual Suspects är så fenomenal men hela filmen motsäger sig själv, den lurar tittaren att tro något annat, även om jag vid flera tillfällen hade gissat det riktiga slutet. I Fight Club ger man istället tittaren ledtrådar i nästan varje scen men åtminstone jag blev ändå överrumplad och hade aldrig kunnat räkna ut slutet i förväg. Eftersom filmen innehåller så pass många små detaljer i bakgrunden och gömda referenser kan man se om filmen flera gånger. Efter att ha sett Persona inser jag dock hur mycket Fincher lånat av den, men jag tror att det är mer av en hyllning än en ren stöld, hur som helst så är Fight Club en av mina absoluta favoriter och förtjänar verkligen sin plats på top 5.
94




3. Pulp Fiction
Tarantinos bästa film, tätt följd av Kill Bill. Det känns som nästan varje scen i filmen har blivit klassisk och den innehåller så många citat att det nästan blir löjligt. Samtliga karaktärer är minnesvärda, manuset är mästerligt och filmens okronologiska (från och med nu ett ord) uppbyggnad gör filmen desto mer intressant. Precis som Fight Club är det en film som kan ses många gånger, jag kommer aldrig bli trött på dialogen i denna film.
95




2. The Matrix
Jag såg den inte direkt när den kom, och första gången jag såg den på VHS (tror inte DVD var inne då) gick jag därifrån när Neo vaknade upp i den verkliga världen, mest för att jag inte förstod någonting av vad som hände. Ett par år senare och med lite mer intelligens och tålamod satte jag mig och såg filmen igen och blev i stort sett frälst. Tror till och med jag grät i slutet. Nu när man är ännu lite äldre så är väl Matrix inte riktigt lika fantastisk men jag håller den ändå väldigt högt bland mina favoritfilmer. Miljöerna, musiken, effekterna och till och med Keanu Reaves är riktigt bra och handlingen är fortfarande riktigt tankeväckande och intressant. Med dagens teknologi kanske detta är framtiden vi har framför oss.
96




1. Assassination of Jesse James
Det här var den filmen som öppnade mina ögon för filmvärlden, som verkligen gjorde film till mitt troligtvis största intresse och glädjeämne i livet. Jag gillade visserligen film även innan jag såg Jesse James men då tyckte jag långsamma filmer var tråkiga och jag kunde inte riktigt uppskatta fotot, och jag lärde mig att film kan vara intressant och fängslande utan att behöva ta till action och pang-pang ett stup i kvarten. Det var också här någonstans jag verkligen började uppskatta filmmusik och förstå vikten av bra skådespeleri. Många har sagt att filmen är för lång men första gången jag såg den satt jag som klistrad från första minut och jag tror att jag såg eftertexterna på en film för första gången någonsin.
97

Black Swan

Mina förväntningar var uppskruvade till max inför detta biobesök, även om jag hade ett par farhågor. Det visade sig dock att jag inte hade behövt vara orolig, för när bion var slut hade jag svårt att hålla tillbaks ett leende, inte för att filmen i sig är någon direkt feelgood-film, snarare tvärtom, utan för att jag äntligen hade fått se en riktigt bra ny film och att det trots allt finns hopp för framtidens film.

Darren Aronofsky har växt fram till en av mina favoritregissörer efter filmer som Pi, Requiem for a Dream och The Wrestler. Det är dock Black Swan som i mitt tycke är hans bästa film hittills. Requiem må ha varit en mer omtumlande upplevelse att se men Black Swan är intressant på ett helt annat sätt. Förutom ett riktigt bra soundtrack, en krypande obehaglig stämning och ett snyggt kameraarbete så har filmen en otroligt välspelande Natalie Portman. Hon visar här att hon verkligen är en riktigt duktig skådespelare i händerna på rätt regissör. Jag har alltid gillat henne och tycker det var synd att hon valde att vara med i Star Wars, samt ett par mindre imponerande filmval de senaste åren men i Black Swan bär hon filmen, jag vågar påstå att utan Portman i titelrollen hade den inte fått sin femma.


Precis som med hans tidigare filmer har Aronofsky satt en ganska speciell touch på det visuella. Filmen är till mestadels svart, vit och grå/rosa-aktig och det ger filmen en speciell känsla, och tillsammans med den lite gryniga bilden och nära inpå-tagningar skapar det en fantastisk stämning. De allra bästa filmerna är de som lyckas få en att helt glömma bort allt annat runtomkring och det lyckades man med här.
Jag jublade även inombords när man mot slutet lyckas skapa en hel del riktigt otäcka och stämningsfulla scener utan att dra igång skräckfilms-effekter, något jag önskar fler kunde göra.


Visst, jag kan säga att filmen var snygg, skådespelarinsatserna var fantastiska och soundtracket var perfekt, men i slutändan är det filmens handling och psykologiska delar som gör den så pass bra, men det passar bättre att prata om de delarna i en diskussion än i en recension, eller att se den själv.
Jag tror också att man bäst själv skaffar sig en uppfattning om vad som händer, eftersom man kan tolka filmen på olika sätt.


Det känns inte riktigt som jag fått fram det jag ville säga om filmen utan mest pratat om själva ytan, men eftersom Herr Dahlgren insisterade och jag vill ha en vettig plats i bilen så får jag ge med mig. Filmen var en av de bästa jag sett på mycket länge, Aronofsky är ett geni, Portman har återfått min fulla respekt och jag har redan fått en stark kandidat till årets film 2lax11 (internskämt).
Nog bladdrat.


94

Världens Tre Sämsta Filmer (Hittills)

Picard sammanfattar

Det finns väldigt mycket dålig film där ute. Efter att ha sett recensionen på Birdemic så har jag introducerats inför en ny nivå av dålighet. Jag har aldrig förr sett en riktig film så dålig, den är på samma nivå med våra hemmaproducerade gymnasie-filmer som vi la ner sammanlagt ungefär 2-3 timmar på.
Men hur dålig filmen än må vara kan jag nästan lova att man med rätt sällskap skulle ha något otroligt roligt åt filmen, och man skulle inte må dåligt av att se den. Det finns det dock filmer som gör, och det är denna typ av stinkande skitfilm som jag tänker skriva om idag.
Filmer som inte bara är fruktansvärt dåliga utan även provocerande idiotiska av olika anledningar, vilket gör att jag rankar de lägre än till och med Birdemic.
Det finns med all säkerhet fler filmer som är ungefär lika dåliga men det är dessa tre som direkt kommer upp i tankarna när någon frågar om den sämsta film jag sett, många asdåliga filmer har ju lyckligtvis en förmåga att försvinna ur mitt medvetande.

3 - Uwe Boll

Nej, det är lyckligtvis ingen film, men om jag någon gång får frågan om den sämsta filmen kan jag enkelt utan att tänka till bara säga "valfri Uwe Boll-film". Jag har tydligen bara sett tre stycken men det är tre stycken för mycket. Det som gör hans filmer extra plågsamma är att de från början bygger på spel. Far Cry, Bloodrayne, Dungeon Siege och Alone in the Dark som exempel. Varför han valt just dessa spel att pissa på har jag ingen aning om men jag är glad att han än så länge inte valt Half Life eller något annat fantastiskt spel att misshandla.

Ett av den här världens största mysterium är även hur han lyckas få ändå någorlunda respektabla skådespelare att ställa upp i sina filmer, exempelvis Jason Statham och Michael Madsen. Nu hävdar jag visserligen inte att dessa är några kvalitetsskådespelare men man skulle ju tro att de åtminstone hade någon omdömesförmåga. I och för sig tror jag Madsen var nerdrogad under inspelningen av Bloodrayne för jag har aldrig sett en så dålig prestation av en välbetald skådespelare. Bolls filmer skulle kunna passa in under "titta och skratta åt"-kategorin men eftersom det ligger en hel del pengar bakom filmerna så vet jag inte längre om man ska skratta eller gråta.

2 - Evan Almighty

Förutom att filmen är obeskrivligt dålig är (var?) det den dyraste komedifilmen genom tiderna... Det räcker för att få mig att hata varje sekund av den ännu mer. Jag kan inte komma på en enda scen som inte är värd att kräkas över, och ja, den är så jävla dålig. Morgan Freeman har visserligen tappat min respekt för många år sedan men det är först efter jag såg den här filmen som jag kanske lite oförtjänt numera håller mig ifrån hans filmer om jag kan. Det har visat sig vara ganska svårt på senare år då han har en förmåga att leta sig in överallt, även i riktigt bra filmer, och om inte i mänsklig form så åtminstone i form av sin röst.

Steve Carell har aldrig varit rolig i mina ögon. Han känns jobbig, otrovärdig och fånig och i den här filmen är han nästintill outhärdlig. Jag har lyckats förtränga bitar av filmen så jag minns inte alla detaljer i slutet men om jag inte minns fel var all religiöst dravel så fruktansvärt ologiskt och korkat att man nästan kunde tro att det var ateist-propaganda. Nej, denna film var provocerande skitdålig och jag hade hellre sett att de gav bort pengar till välgörenhet och filmade en bajskorv i 95 minuter istället, det hade gett mig lika mycket och gjort världen till en lite bättre plats.

1 - American Pie: Beta House

Jag vet inte var jag ska börja. Först och främst ska jag förklara varför jag har sett denna film. Jag såg den med ett par kompisar för några år sedan och av någon anledning valde vi (jag kan tänka mig att jag var emot det, som med mycket annat) denna, och eftersom jag inte ville vara dryg och hipster-kitty så satt jag kvar.
Det var bögskämt, kiss-humor (kissa i varandras munnar är tydligen roligt nu för tiden) och mjukporr i 90 minuter, och jag har sällan känt mig så psyktiskt misshandlad som efter denna film. Det är väl den här och Requiem for a Dream som fått mig att börja gräva efter antidepressiva läkemedel.

Mycket av det jag vittnade har jag nu låst in långt ner i mitt medvetande och jag hoppas att det aldrig slipper ut. Därför har jag inte så jättemycket mer att säga om djävulens avkomma på jorden, mer än att om någon är villig gör jag det gärna till min livsuppgift att hitta och bränna upp varje exemplar av denna film som existerar.
Jag läste även idag att de planerar att spela in en ny American Pie-film, jag hoppas och ber att världen hinner gå under innan dess. 2012 kan inte komma snabbt nog...

Nördår 2011

Har inte haft tid att skriva på sistone även om jag velat. Dels har jag jobbat mycket kvällar vilket leder till att man inte orkar göra något före jobbet och inget efter, annat än att spendera sin fria tid av dygnet till nörderi.
Förutom film och en del serier har det blivit en del Rift, Dragon Age 2 och Bulletstorm.



Eftersom jag snart utforskat minsta meter i World of Warcraft har jag nu ännu en gång mer eller mindre lagt skorna på hyllan och gett mig ut i nya världar.
Den här gången tänkte jag testa på ett nytt ganska lovande mmorpg, nämligen Rift. Det liknar WoW väldigt mycket men själva karaktärsskapandet är det som verkligen lockar och gör spelet värt att spela. Jag kommer mest ha det som ett bakgrundsspel att koppla av lite med medan jag spelar igenom diverse spel som släpps i år.
Kanske skriver lite mer om Rift vartefter.

Bulletstorm

Har även stressat av mig lite i Bulletstorm, som i princip går ut på att skjuta på allt som rör sig, och du får poäng på hur väl du utför massakreringarna. Ja, det är ungefär lika våldsamt och oetiskt som det låter, men det är gjort med glimten i ögat, det är lika mycket en parodi på actiongenren som det är en hyllning av det. Man sparkar omkring fiender in i kaktusar eller utför klippor och får bonuspoäng för att vara uppfinningsrik. Ofta finner man sig springa omkring och leta efter saker att använda sig av för att krydda sina kills lite. Vad sägs till exempel om att sparka in ett korvstånd in i en hög av fiender, skjuta sönder det (det har exploderande tuber under ståndet av någon anledning) och se fiendeskaran sprängas i luften, varav du belönas med en skärm full av poäng och texten "sausage fest".
Det är inte ett av de bättre spelen jag spelat men fungerar som ett skapligt tidsfördriv. Snyggt är det också (tänker främst på landskapen).
Betyg kommer när jag klarat spelet.



Till sist ska jag prata lite om Dragon Age 2 också. Har ju nyligen inköpt uppföljaren till det hyllade Dragon Age: Origins, ett spel jag har ganska blandade känslor för. Jag förstår varför folk gillar det och att det är bra, men det var mycket som gjorde att intresset inte varade så särskilt länge. Historien känns ryckig och ganska tråkig, striderna blev efter ett tag nästan plågsamt tråkiga (tilläggas ska till spelets försvar att jag valde att spela warrior med tvåhandsyxa vilket var det sämsta valet) och det slutade med att jag drog ner svårighetsgraden på easy och köttade igenom spelet för att få uppleva slutet. Jag borde väl egentligen ge spelet ännu en chans, men det får bli i framtiden i så fall.

Tvåan skiljer sig ganska markant från det första och de två har inte så mycket gemensamt som man kan tro. Handlingen utspelar sig paralellt och efter händelserna i Origins, och den enda kopplingen de har till varandra är ett par referenser till det som inträffar i Origins och ett par karaktärer man känner igen.
Stridssystemet är också annorlunda, både till det bättre och sämre. Jag själv är ingen RPG-nörd som älskar att planera striderna ner i minsta detalj, även om jag inte bara springer rätt in och slår på allt. Det är skönt att karaktärerna numera inte känns lika slöa och man slår betydligt snabbare, till skillnad från i Origins då jag nästan trodde min krigare skulle falla bakåt när han lyfte yxan.
Med det sagt känns det tämligen lustigt när man i DA2 som krigare flyger runt på skärmen som en ninja i full utrustning.



En stor nyhet är införandet av röst-dialoger även från din karaktär, något som verkligen uppskattas. Karaktären i Origins hade lika mycket personlighet som en säck och det dödade lite av upplevelsen.
Jag hade hoppats på lite fler dialogval men spelet sköter det ändå ganska bra, man får ta ställning till en del ganska knepiga val.
Jag har ännu inte klarat spelet så betyg och lite mer om spelet kommer senare.


Som att inte dessa spel räckte för att suga musten ur min fritid så kommer det en hel drös med spel i år.
För att nämna ett par:

Diablo 3

Kommer troligtvis bli äckligt bra. Förhoppningsvis kommer det i år, men jag är rädd att det tar till slutet av 2012. Kanske är det detta spelsläpp som maya-indianerna förutsett vara slutet för mångas liv.

Mass Effect 3

Slutet på trilogin om Commander Shepard kommer med största säkerhet bli episkt. Gillade ändå förändringen från 1:an till 2:an och hoppas på att de fulländar spelet med 3:an.

Deus Ex: Human Revolution

Ser ut att kunna leva upp till det första spelets storhet. Verkar kunna tillfredsställa alla speltyper. Vill du smyga kan du göra det, vill du vara Rambo kan du vara det, vill du slå dig genom väggar kan du göra det

Elder Scrolls: Skyrim

Elder Scrolls, vikingar, drakar och omgivningar snyggare än verkligheten.

Shogun 2: Total War

Totalt krig, samurajer och end turns (internskämt).

Crysis 2

Även om jag inte tror att spelet kommer bli mycket bättre än ettan så kommer man troligtvis testa det bara för att misshandla datorn lite och förundras över hur långt spelen kommit sedan Tetris.

Tomb Raider Reborn

Nystarten av denna klassiska spelserie verkar bli en fräsch och intressant nystart med en ung Lara med mänskliga proportioner.


Det finns säkert många fler spel som är på gång som jag inte nämnt, men ni fattar poängen. Det ser ljust ut för spelvärlden och oss gamers.

True Grit

Kanske dags att börja skriva igen men ligger efter med 38 filmer om jag nu ska skriva om varje. Efter noga överläggande (45 sek) har jag nu bestämt mig att skriva om de "viktigaste". Jag känner att mina åsikter om den tecknade Robin Hood kanske inte är jätteviktig att recensera.

Jag börjar med den senaste filmen jag såg på bio, Coen-brödernas True Grit.



Tre dagar innan titten visste jag ingenting om filmen. Därefter såg jag en hyfsad trailer som sedan visade sig vara rätt så missledande. Hur som helst så hade jag inte så jättehöga förväntningar, jag visste ju inte vad jag skulle förvänta mig.

Filmens första scen fick mig dock att höja förväntningarna, och man satte ribban högt när det kom till det visuella. Det visade sig sedan att detta var den snyggaste scenen i filmen men med det sagt så tycker jag filmen lyckas bra även i övrigt. Miljöerna är ganska fina utan att man lägger för stor vikt på dem, vilket är bra. Musiken passar bra även om den inte är direkt minnesvärd.
Filmens utan tvekan starkaste kort är dock karaktärerna.



Alla karaktärer känns välskrivna och ganska unika. Jag gillar också att karaktärerna känns aningen mer verkliga än i andra westerns, här missar de faktiskt ett par skott, de har svagheter och är människor helt enkelt. All heder åt Clintan men den här typen av westerns känns aningen modernare. Det är ganska uppfriskande att se en, till mestadels, stark ung tjej som visserligen behöver räddas lite då och då men det känns som det snarare är på grund av hennes ålder än det faktum av att hon är kvinna. Barnskådespelare är för mig en komponent i film som oftast resulterar i katastrof. De kan förstöra en annars riktigt bra film, men jag tycker Hailee Steinfeld sköter sig ganska bra. Stjärnan i filmen är väl dock Jeff Bridges som spelar en gammal, tjock grymtande gubbe och gör det riktigt bra. Det är ingen traditionell westernhjälte vilket en viss brödskjutarscen visar. Vi ser i övrigt Matt Damon i en av sina bästa roller som en Texas Ranger. Björnmannen är också en av filmens höjdpunkter.



Jag hade inte väntat mig så pass mycket humor som filmen innehåller, och hade trott att det skulle vara mer action, men jag gillar tempot och man balanserar alla delar på ett bra sätt. Filmens slut är väl lite av ett antiklimax, med tanke på hur westernfilmer brukar sluta. Här var det ingen 20 minuters standoff med episk musik och inzoomande på ögonen ala Leone, men detta är inte något negativt då slutet ändå håller samma nivå man lagt på filmen i övrigt.

I slutändan känns det dock som den saknar något. Jag kan inte riktigt komma på något som är speciellt dåligt med filmen men känner ändå att den inte var mer än bra. Förutom första scenen och karaktärerna är det inget direkt som imponerar. Skådespelarna är bra men ingen som gör en minnesvärd insats.
Det är väl så jag får sammanfatta filmen, den är bra, men inget minnesvärt som kommer att få mig att tänka tillbaka på den och minnas den om ett par år.

Tilläggas ska även att jag inte sett originalet med John Wayne vilket möjligtvis skulle påverka betyget.

77

Bästa Film 2010

Jag trodde det skulle bli svårt att leta ut en bästa film 2010 men det var betydligt enklare än väntat. Det är endast TVÅ filmer som kom ut 2010 som jag gett ett betyg högre än 4, och det är två filmer med Leonardo Di Caprio. Slump?

Nej, 2010 har inte varit något vidare filmår sett till de betyg jag satt. Det hade blivit betydligt svårare att kora en segrare för år 2009 då flera bra filmer kom (Inglorious Basterds, Where the Wild Things Are och The Road för att nämna några) men eftersom min enda 5:a förra året tilldelades Shutter Island så får det bli årets film 2010, tätt följd av Inception.



Jag gillade nästan allt med Shutter Island. Den hade en intressant handling med en härlig twist mot slutet, en hel del mysiga miljöer, till mestadels bra skådespelare (Di Caprio är faktiskt underskattad har jag insett såhär på senare år) och en stämning som alltmer sällan finns i ny film. Jag gav den högsta betyg på filmtipset men det är ingen film som jag har som favorit, och jag ska erkänna att jag faktiskt glömt bort mycket. Det är nog dags för en omtitt snart för att se om betyget får stå kvar.



90



Jag ska väl prata lite om Inception också, en film som faktiskt gav mig ett mer bestående intryck. Soundtracket har jag spelat i stort sett dagligen sedan jag såg filmen, det är helt enkelt fantastiskt. Jag gillade främst att filmen var smart utan att vara alltför krånglig, man får ju ändå allting förklarat i filmen, nästan så man försöker förklara det lite väl mycket ibland. Jag gillade miljöerna och upplägget av filmen. Det som drar ner betyget till en 4:a är främst att man fokuserar lite väl mycket på action, det blir lite tradigt efter en stund. En del karaktärer är lite väl stereotypa och det känns som man slängt in karaktärer bara för att ha en viss roll.



Den var dessutom "häftig", med brist på bättre ord, att se på bio. Då tänker jag inte bara på den scenen då Ellen Page "böjer" staden utan mer på musiken och hur soundtracket ändrade sig ju djupare de befann sig i drömmarna. Gravitationsscenerna är också rätt nice och jag förknippar av någon anledning filmen med vatten och regn, något som främst kan beskrivas som "mysigt". Jag får en skön känsla av filmen helt enkelt. Slutet på filmen (de sista 3 minuterna) är nog det som gör att jag gillar filmen så pass mycket. Tempot tillsammans med soundtracket är bra och den allra sista scenen får en att vilja springa ut ur salongen för att diskutera. Synd bara att man i efterhand mest kommer ihåg actionscener snarare än intressanta karaktärer.




88



Vad har ni andra för favoritfilm 2010?

Filmkväll

Jag försöker komma ikapp, har inte skrivit här på ett tag och har hunnit se ett par filmer men uppdaterar med två filmer, som är ungefär så olika man kan bli.

Terminator 2



Klassiker med Arnold och världens troligtvis bästa actionfilm. Handlingen är intressant och man får tänka till lite, vilket är nice, det är inte bara hjärndöd action rent igenom. Arnold gör sin livs roll som iskall robot, och Robert Patrick är skitbra som flytande metall. Man stör sig lite på Edward Furlong men inte alls lika farligt som i andra filmer (Star Wars Episode 1 någon?). Linda Hamilton är också bra och fler borde kanske ta efter hennes kvinnokaraktär lite, hon framställs inte som offer eller objekt någon gång vilket känns ganska upplyftande. Vet att det är viktigt för min syster så kan lika gärna nämna det så fler får igång tänket :>.



Filmen har en hel drös med klassiska scener som kväve-scenen i slutet av filmen, och man kan inte låta bli att sitta och småle över Arnolds one-liners. Vi såg Director's Cut-versionen med ett par extra scener. Jag blev lite besviken på dessa då de inte bidrog med något nytt, och jag förstår varför de inte kom med i originalversionen, då de faktiskt känns både onödiga och ganska dåliga.
Om någon inte sett denna film rekommenderar jag verkligen att först få tag på den första filmen och sedan tar en titt på denna, ni går miste om en riktigt bra filmserie annars (kom ihåg att serien slutar med tvåan, det som kommer efter suger och förstör nästan lika mycket som Matrix Reloaded och Revolutions).

83

Elf



Jag har alltid haft svårt för Will Ferrell, och brukar försöka undvika hans filmer. I denna julfilm är han dock inte alls så tråkig och jobbig som han brukar vara, och även om han inte gör någon större rollprestation så gillar man hans karaktär tillräckligt för att man ska orka ta sig igenom filmen. Elf är en förutsägbar, lite småfånig men samtidigt ganska underhållande film. Filmen börjar ganska bra, men avslutas närmast katastrofalt och i slutet blev det så sliskigt att jag var tvungen att titta bort. Ett par roliga scener har den dock och jag ångrar i vilket fall inte att jag såg den, även om jag säkerligen hade kunnat gjort något vettigare med min tid, men är det jul så är (var) det.



37

Citizen Kane

Helgens filmmaraton började med vad många anser vara den bästa filmen som gjorts, Citizen Kane. Mina förväntningar var inte så jättehöga då det känns som att folk har en tendens att hylla äldre klassiska filmer som sedan visar sig vara ganska mediokra, och jag var rädd att Citizen Kane skulle bli en just medioker film. Nu visade sig filmen vara riktigt bra, även om det absolut inte är den bästa filmen som gjorts. För att vara så pass gammal är den dock brutalt välgjord. Hela uppbyggnaden av filmen är riktigt bra och man blir förvånad att inte fler vågat sig på samma sak, men kanske är det för att Kane lyckas med detta så pass bra att man är dömd att misslyckas om man försöker. Kameraarbetet är också fantastiskt för att vara så pass gammal, och hela filmen är fullt igenom riktigt snygg.

Filmens första scen sätter ribban ganska högt när det kommer till det visuella

Man lyckas också hålla filmen intressant och spännande genom hela filmen, något som jag kan tänka mig inte är alltför lätt i den här typen av filmer. Kane är dock en så pass intressant person och handlingen målas upp så pass bra att det aldrig blir tråkigt, och man vill verkligen veta vad hans sista ord, Rosebud, betyder.
Citizen Kane är onekligen en mycket bra film och för att vara så pass gammal förtjänar den att få uppmärksamhet och bra betyg.



Världens bästa film är det dock inte, vissa partier känns en aning utdragna, en del scener ganska märkliga och onödiga och alla skådespelare agerar inte alltid jättetrovärdigt. Det är dock småsaker som inte drar ner så jättemycket på helheten. Det jag stör mig allra mest på är tempot. Ibland känns det som att tre personer håller sin dialog samtidigt och det blir mest skrikigt och gapigt, och man får svårt att följa med, speciellt när en del dialog är så pass invecklad.



Det blir bara nästan en femma, mycket med tanke på att jag dagarna efter jag sett filmen inte gav den mycket eftertanke. En riktigt bra film som förtjänar en femma (eller 90+) är en film som sätter sig på hjärnan och verkligen påverkar en på ett eller annat sätt. I ärlighetens namn så har jag faktiskt glömt bort stora delar av Citizen Kane redan, vilket är ett bevis för mig på att den inte är ett komplett mästerverk. Väl värd sin fyra dock!

87

Die Hard

Ja, det blev till att se en gammal actionklassiker häromdagen. Tillsammans med Terminator-filmerna är det väl en av få actionfilmer som faktiskt hyllats, och även om det inte alls är något mästerverk så är det något som utmärker den från andra filmer, inte bara för att den kom före det mesta.



Själva upplägget är nice, en skyskrapa, Bruce Willis (även om han inte riktigt är någon favorit så var detta innan han gick ner sig totalt), Alan Rickman, tyska terrorister och massa one-liners. Det blir lite fånigt på sina ställen men jag tycker man sköter det bra överlag. Humorn finns där och filmen är inte menad som en djup film till för att analyseras. Man ska skratta och strunta i huruvida det är fysiskt omöjligt att slänga sig ut från en skyskrapa med en brandslang runt midjan.
Något som höjer denna film över havet av skit som producerats under 90-talet är att Bruce i denna film faktiskt är polis och det känns därför inte alltför otroligt att han tar på sig ett dussin terrorister ensam. Han gör det dessutom smygandes omkring barfota eller slängandes c4-riggade ex-terrorister nerför hisschakt. Inga Rambo-grejer här inte.



Ja, det finns inte så jättemycket att analysa egentligen. Det är lite dumt, lite fånigt, ganska roligt och ganska underhållande. Sista 5 minuterna går dock lite över gränsen och drar ner helhetsintrycket lite, men jag är ganska nöjd ändå.
Hade filmen kommit i år så hade jag tvekat över att ge filmen mer än 1, men eftersom den var så banbrytande när den kom och ändå är så pass underhållande utan att gå för långt alltför ofta så får den ändå ett ganska högt betyg.

64

Sofia Coppola-helg

The Virgin Suicides



Jag har såhär tre dagar efter att jag såg den fortfarande svårt att verkligen ge ett omdöme av filmen. Handlingen stakar sig fram och är tämligen ointressant i sig, men av någon anledning så blir det aldrig ointressant. Det är svårt att förklara men en stor del av filmen kretsar kring en skolbal, vilket låter måttligt intressant, men ändå rycks man med i stämningen och man bygger upp spänningen när man vet hur det kommer att sluta.
Filmen är minst sagt annorlunda och originell. En intressant grej Coppola gör är att blanda glada scener med humor, med mörka ganska deprimerande scener. Det är svårt att förklara men man känner av det när man ser filmen, och skrattet fastnar i halsen.



Som sagt så blir filmen aldrig tråkig trots att handlingen egentligen inte är så värst spännande. Filmen är snygg och har ett ganska unikt foto, som känns lite konstigt ibland men som ändå passar in.
Det är verkligen skitsvårt att skriva något om VS för jag är fortfarande inte helt säker på vad jag tycker. Det känns som allt som har med filmen att göra har två sidor. Fotot är lite konstigt, men bra. Handlingen är inte så jättespännande, men intressant. Skådespelet är bra, men Josh Hartnett är med och har en skitful frisyr. På samma sätt som att jag inte kan säga exakt vad jag egentligen gillade med filmen, samtidigt som jag inte kan nämna något som var direkt dåligt. Nu börjar jag snöa in mig känner jag så, kort och gott, den var bra. Jag gillade den.

73


Marie Antoinette



Även denna film är svår. Historien om Antoinette är ganska intressant, men handlingen är egentligen ganska tråkig. Hon äter tårta, försöker bli med barn, vandrar omkring i höga peruker och spelar kort. Av någon anledning blir det dock aldrig tråkigt och jag sitter hela tiden och är engagerad i filmen. Det ointressanta blir intressant. Det känns som det är lite av Coppolas signum, hon gör något intressant av något som egentligen inte är det.
Just historien kring Antoinette och livet som blivande fransk drottning är dock intressant att följa.

Jag gillar även denna film, och jag tror att det har mycket att göra med Kirsten Dunst. Jag har innan denna film inte imponerats så värst mycket av hennes roller, hon har känts ganska medelmåttig. Men jag tycker hon gör denna roll bra och man gillar ändå hennes karaktär. Jag tror inte att jag hade uppskattat filmen lika mycket om det inte var hon som porträtterade Antoinette. Jason Schwartzman är också bra som mesig prins/kung, och scenerna i sängkammaren är filmens höjdpunkter (nej, inga sexscener).



Jag känner mig ganska förvirrad över båda dessa filmer och jag har i stort sett bara kladdat ner några tankar kring filmerna men jag har fortfarande svårt att tycka till om båda dessa filmer. Betygen hamnar visserligen ganska högt men jag känner ändå att de kunde varit bättre och att något fattas. Det är säkerligen jag som missar något grundläggande i filmerna, åtminstone känns det så.
Jag blir bara mer och mer förvirrad ju mer jag försöker så nu får det fan räcka.

71

Machete

Lite kluven över den här filmen. Å ena sidan påminner den om Planet Terror och är väldigt medveten om sig själv och tar inte sig själv på så stort allvar. Det är fånigt, ostigt och överdrivet men det är också meningen. Det som skiljer denna film från tidigare liknande filmer (även Tarantinos) är att den känns sämre gjord. Humorn är inte alls lika underhållande, gore-effekterna känns stela och tråkiga, skådespelarna är lika tråkiga dom och även om det är gjort med viss självironi och ett medvetet val stör jag mig lite på nakenscenerna. De tjänar liksom inget syfte, och det känns som att de mest är där för att locka unga kåta tonåringar.



Planet Terror var inte heller den någon fantastisk film, men där kunde jag klart se humorn och självironin filmen ut, och den var riktigt underhållande hela vägen. Här känns det ibland både tråkigt, oengagerande och töntigt. I Planet Terror byter en karaktär ut benet mot ett vapen. Aslöjligt ja, men det är meningen att man ska skratta åt det. I denna film blir Michelle Rodriquez, som för övrigt gör samma roll som alltid, skjuten i ögat. Hon kommer i slutet tillbaka i en fånig scen där hon dyker upp med ögonlapp och ett gigantiskt monstervapen. Till skillnad från i Planet Terror känns det mest konstigt. Ska man skratta? - Ska man känna "Wow, Michelle är verkligen BAD ASS", eller vad är det frågan om?
Hela filmen genomsyras av den här typen av scener där man inte riktigt får samma känsla av självmedveten tönthumor.



Nu har jag klagat ganska mycket men jag kan faktiskt inte nämna många saker som är direkt bra. Visst, ganska underhållande är det, vissa scener är snygga men man har sett stilen förr i redan nämnda Planet Terror. Machete kändes som en rolig och överdriven karaktär i trailern till Grindhouse, men i filmen känns han tämligen tråkig och stel. Till och med de ostigare, tråkigare karaktärerna känns roligare att följa.
Steven Seagal är för övrigt med och jag skulle skämmas över att sätta ett betyg över 1 där han är med, vilken film det än är. Han är verkligen utomjordiskt dålig, till och med i en roll där han inte ens behöver spela, där han ska spela sig själv, ett skämt, misslyckas han.
Filmens sista 20 minuter drar också ner betyget. Det känns som en enda fånig ost-sörja, som man återigen inte vet om man ska skratta åt eller ta på allvar. Det, tillsammans med något sexistiska undertoner som jag själv inte störs så jättemycket av men som ändå känns onödigt irriterande, gör att denna film inte ens får godkänt.

Som slutord, nej, jag hade inte väntat mig något annat. Jag trodde bara man skulle ha mer roligt åt den än vad man hade.

28

Filmkväll

The Invisible Man

En gammal klassisk Universal-film från 1933. Jag hade faktiskt ganska höga förväntningar på denna då man läst mycket bra om den på förhand, och även om filmen inte var fantastisk så gillade jag den. Precis som nästan samtliga på filmtipset poängterade är effekterna smått fantastiska för att vara från 1933. Att de kunnat göra en osynlig man så pass trovärdig med så små medel är värt en applåd, jag är djupt imponerad.

Det som förstör är de helt obegripliga biskådisarna, bland annat den hysteriska värdshustanten som nästan dödade filmen i början. Jag tycker även den osynliga mannen känns lite smålustig som karaktär. Ena scenen är han tyst, mystiskt och seriös, medan han nästa scen kan strutta omkring skrattandes och slå av folks hattar. Jag antar att det hör till hans galenskap som var till följd av experimentet men det känns ändå lite random.



Vissa scener är riktigt snyggt filmade med kameraåkningar och kulisser, även fast man tenderar att stressa igenom en del av dem. Hur som helst, det är en bra film som visuellt sett håller än idag, men vissa störande delar drar ner helhetsbetyget vilket är synd för det kunde ha blivit ett högre betyg.


75

The Reef

Hade i stort sett inga förväntningar på denna och det blev något av en glad överraskning. Det är ingen superfilm men med tanke på filmens handling och upplägg så får den ändå klart godkänt. I början känns det som en vanlig b-film och det känns lagom fånigt och långt ifrån något man inte sett förut. Karaktärerna är lite stereotypa och deras beslut är i början av filmen ganska dumma. Vartefter så tar det sig när hajen gör entré, det känns som karaktärerna agerar någorlunda verkligt, åtminstone i jämförelse med andra liknande filmer. Man tar även till de typiska måste-scenerna i denna film, som "åh, det var ju bara en delfin" osv, men ja, man har väl inte så mycket val om man inte vill filma fyra personer som ligger och guppar i vattnet i 45 minuter utan att något händer.

Det som räddar filmen från säker katastrof (med tanke på budgeten hade det kunnat bli en Mega Piranha-nivå på det hela) är att man använder scener på riktiga hajar som inte känns helt inklippta från naturprogram, och vissa scener var faktiskt förvånansvärt bra. Jag hoppade högt en scen då hajen plötsligt dök upp och bet tag i den ena brädbiten de simmade på, och det såg faktiskt ganska verkligt ut.
Mot slutet tappar filmen dock och slutet känns mest lamt och ganska slappt.
Som sagt känns upplägget inte så nytt men jag tycker detta är en av de bästa filmerna i denna typ av genré. Kort och gott, över förväntan, men trots det inget att jubla över, dock med tanke på omslaget hade det kunnat sluta betydligt sämre.


49