Helgens filmmaraton började med vad många anser vara den bästa filmen som gjorts, Citizen Kane. Mina förväntningar var inte så jättehöga då det känns som att folk har en tendens att hylla äldre klassiska filmer som sedan visar sig vara ganska mediokra, och jag var rädd att Citizen Kane skulle bli en just medioker film. Nu visade sig filmen vara riktigt bra, även om det absolut inte är den bästa filmen som gjorts. För att vara så pass gammal är den dock brutalt välgjord. Hela uppbyggnaden av filmen är riktigt bra och man blir förvånad att inte fler vågat sig på samma sak, men kanske är det för att Kane lyckas med detta så pass bra att man är dömd att misslyckas om man försöker. Kameraarbetet är också fantastiskt för att vara så pass gammal, och hela filmen är fullt igenom riktigt snygg.
Filmens första scen sätter ribban ganska högt när det kommer till det visuella
Man lyckas också hålla filmen intressant och spännande genom hela filmen, något som jag kan tänka mig inte är alltför lätt i den här typen av filmer. Kane är dock en så pass intressant person och handlingen målas upp så pass bra att det aldrig blir tråkigt, och man vill verkligen veta vad hans sista ord, Rosebud, betyder. Citizen Kane är onekligen en mycket bra film och för att vara så pass gammal förtjänar den att få uppmärksamhet och bra betyg.
Världens bästa film är det dock inte, vissa partier känns en aning utdragna, en del scener ganska märkliga och onödiga och alla skådespelare agerar inte alltid jättetrovärdigt. Det är dock småsaker som inte drar ner så jättemycket på helheten. Det jag stör mig allra mest på är tempot. Ibland känns det som att tre personer håller sin dialog samtidigt och det blir mest skrikigt och gapigt, och man får svårt att följa med, speciellt när en del dialog är så pass invecklad.
Det blir bara nästan en femma, mycket med tanke på att jag dagarna efter jag sett filmen inte gav den mycket eftertanke. En riktigt bra film som förtjänar en femma (eller 90+) är en film som sätter sig på hjärnan och verkligen påverkar en på ett eller annat sätt. I ärlighetens namn så har jag faktiskt glömt bort stora delar av Citizen Kane redan, vilket är ett bevis för mig på att den inte är ett komplett mästerverk. Väl värd sin fyra dock!
Ja, det blev till att se en gammal actionklassiker häromdagen. Tillsammans med Terminator-filmerna är det väl en av få actionfilmer som faktiskt hyllats, och även om det inte alls är något mästerverk så är det något som utmärker den från andra filmer, inte bara för att den kom före det mesta.
Själva upplägget är nice, en skyskrapa, Bruce Willis (även om han inte riktigt är någon favorit så var detta innan han gick ner sig totalt), Alan Rickman, tyska terrorister och massa one-liners. Det blir lite fånigt på sina ställen men jag tycker man sköter det bra överlag. Humorn finns där och filmen är inte menad som en djup film till för att analyseras. Man ska skratta och strunta i huruvida det är fysiskt omöjligt att slänga sig ut från en skyskrapa med en brandslang runt midjan. Något som höjer denna film över havet av skit som producerats under 90-talet är att Bruce i denna film faktiskt är polis och det känns därför inte alltför otroligt att han tar på sig ett dussin terrorister ensam. Han gör det dessutom smygandes omkring barfota eller slängandes c4-riggade ex-terrorister nerför hisschakt. Inga Rambo-grejer här inte.
Ja, det finns inte så jättemycket att analysa egentligen. Det är lite dumt, lite fånigt, ganska roligt och ganska underhållande. Sista 5 minuterna går dock lite över gränsen och drar ner helhetsintrycket lite, men jag är ganska nöjd ändå. Hade filmen kommit i år så hade jag tvekat över att ge filmen mer än 1, men eftersom den var så banbrytande när den kom och ändå är så pass underhållande utan att gå för långt alltför ofta så får den ändå ett ganska högt betyg.
Jag har såhär tre dagar efter att jag såg den fortfarande svårt att verkligen ge ett omdöme av filmen. Handlingen stakar sig fram och är tämligen ointressant i sig, men av någon anledning så blir det aldrig ointressant. Det är svårt att förklara men en stor del av filmen kretsar kring en skolbal, vilket låter måttligt intressant, men ändå rycks man med i stämningen och man bygger upp spänningen när man vet hur det kommer att sluta. Filmen är minst sagt annorlunda och originell. En intressant grej Coppola gör är att blanda glada scener med humor, med mörka ganska deprimerande scener. Det är svårt att förklara men man känner av det när man ser filmen, och skrattet fastnar i halsen.
Som sagt så blir filmen aldrig tråkig trots att handlingen egentligen inte är så värst spännande. Filmen är snygg och har ett ganska unikt foto, som känns lite konstigt ibland men som ändå passar in. Det är verkligen skitsvårt att skriva något om VS för jag är fortfarande inte helt säker på vad jag tycker. Det känns som allt som har med filmen att göra har två sidor. Fotot är lite konstigt, men bra. Handlingen är inte så jättespännande, men intressant. Skådespelet är bra, men Josh Hartnett är med och har en skitful frisyr. På samma sätt som att jag inte kan säga exakt vad jag egentligen gillade med filmen, samtidigt som jag inte kan nämna något som var direkt dåligt. Nu börjar jag snöa in mig känner jag så, kort och gott, den var bra. Jag gillade den.
73
Marie Antoinette
Även denna film är svår. Historien om Antoinette är ganska intressant, men handlingen är egentligen ganska tråkig. Hon äter tårta, försöker bli med barn, vandrar omkring i höga peruker och spelar kort. Av någon anledning blir det dock aldrig tråkigt och jag sitter hela tiden och är engagerad i filmen. Det ointressanta blir intressant. Det känns som det är lite av Coppolas signum, hon gör något intressant av något som egentligen inte är det. Just historien kring Antoinette och livet som blivande fransk drottning är dock intressant att följa.
Jag gillar även denna film, och jag tror att det har mycket att göra med Kirsten Dunst. Jag har innan denna film inte imponerats så värst mycket av hennes roller, hon har känts ganska medelmåttig. Men jag tycker hon gör denna roll bra och man gillar ändå hennes karaktär. Jag tror inte att jag hade uppskattat filmen lika mycket om det inte var hon som porträtterade Antoinette. Jason Schwartzman är också bra som mesig prins/kung, och scenerna i sängkammaren är filmens höjdpunkter (nej, inga sexscener).
Jag känner mig ganska förvirrad över båda dessa filmer och jag har i stort sett bara kladdat ner några tankar kring filmerna men jag har fortfarande svårt att tycka till om båda dessa filmer. Betygen hamnar visserligen ganska högt men jag känner ändå att de kunde varit bättre och att något fattas. Det är säkerligen jag som missar något grundläggande i filmerna, åtminstone känns det så. Jag blir bara mer och mer förvirrad ju mer jag försöker så nu får det fan räcka.
Lite kluven över den här filmen. Å ena sidan påminner den om Planet Terror och är väldigt medveten om sig själv och tar inte sig själv på så stort allvar. Det är fånigt, ostigt och överdrivet men det är också meningen. Det som skiljer denna film från tidigare liknande filmer (även Tarantinos) är att den känns sämre gjord. Humorn är inte alls lika underhållande, gore-effekterna känns stela och tråkiga, skådespelarna är lika tråkiga dom och även om det är gjort med viss självironi och ett medvetet val stör jag mig lite på nakenscenerna. De tjänar liksom inget syfte, och det känns som att de mest är där för att locka unga kåta tonåringar.
Planet Terror var inte heller den någon fantastisk film, men där kunde jag klart se humorn och självironin filmen ut, och den var riktigt underhållande hela vägen. Här känns det ibland både tråkigt, oengagerande och töntigt. I Planet Terror byter en karaktär ut benet mot ett vapen. Aslöjligt ja, men det är meningen att man ska skratta åt det. I denna film blir Michelle Rodriquez, som för övrigt gör samma roll som alltid, skjuten i ögat. Hon kommer i slutet tillbaka i en fånig scen där hon dyker upp med ögonlapp och ett gigantiskt monstervapen. Till skillnad från i Planet Terror känns det mest konstigt. Ska man skratta? - Ska man känna "Wow, Michelle är verkligen BAD ASS", eller vad är det frågan om? Hela filmen genomsyras av den här typen av scener där man inte riktigt får samma känsla av självmedveten tönthumor.
Nu har jag klagat ganska mycket men jag kan faktiskt inte nämna många saker som är direkt bra. Visst, ganska underhållande är det, vissa scener är snygga men man har sett stilen förr i redan nämnda Planet Terror. Machete kändes som en rolig och överdriven karaktär i trailern till Grindhouse, men i filmen känns han tämligen tråkig och stel. Till och med de ostigare, tråkigare karaktärerna känns roligare att följa. Steven Seagal är för övrigt med och jag skulle skämmas över att sätta ett betyg över 1 där han är med, vilken film det än är. Han är verkligen utomjordiskt dålig, till och med i en roll där han inte ens behöver spela, där han ska spela sig själv, ett skämt, misslyckas han. Filmens sista 20 minuter drar också ner betyget. Det känns som en enda fånig ost-sörja, som man återigen inte vet om man ska skratta åt eller ta på allvar. Det, tillsammans med något sexistiska undertoner som jag själv inte störs så jättemycket av men som ändå känns onödigt irriterande, gör att denna film inte ens får godkänt.
Som slutord, nej, jag hade inte väntat mig något annat. Jag trodde bara man skulle ha mer roligt åt den än vad man hade.
En gammal klassisk Universal-film från 1933. Jag hade faktiskt ganska höga förväntningar på denna då man läst mycket bra om den på förhand, och även om filmen inte var fantastisk så gillade jag den. Precis som nästan samtliga på filmtipset poängterade är effekterna smått fantastiska för att vara från 1933. Att de kunnat göra en osynlig man så pass trovärdig med så små medel är värt en applåd, jag är djupt imponerad.
Det som förstör är de helt obegripliga biskådisarna, bland annat den hysteriska värdshustanten som nästan dödade filmen i början. Jag tycker även den osynliga mannen känns lite smålustig som karaktär. Ena scenen är han tyst, mystiskt och seriös, medan han nästa scen kan strutta omkring skrattandes och slå av folks hattar. Jag antar att det hör till hans galenskap som var till följd av experimentet men det känns ändå lite random.
Vissa scener är riktigt snyggt filmade med kameraåkningar och kulisser, även fast man tenderar att stressa igenom en del av dem. Hur som helst, det är en bra film som visuellt sett håller än idag, men vissa störande delar drar ner helhetsbetyget vilket är synd för det kunde ha blivit ett högre betyg.
75
The Reef
Hade i stort sett inga förväntningar på denna och det blev något av en glad överraskning. Det är ingen superfilm men med tanke på filmens handling och upplägg så får den ändå klart godkänt. I början känns det som en vanlig b-film och det känns lagom fånigt och långt ifrån något man inte sett förut. Karaktärerna är lite stereotypa och deras beslut är i början av filmen ganska dumma. Vartefter så tar det sig när hajen gör entré, det känns som karaktärerna agerar någorlunda verkligt, åtminstone i jämförelse med andra liknande filmer. Man tar även till de typiska måste-scenerna i denna film, som "åh, det var ju bara en delfin" osv, men ja, man har väl inte så mycket val om man inte vill filma fyra personer som ligger och guppar i vattnet i 45 minuter utan att något händer.
Det som räddar filmen från säker katastrof (med tanke på budgeten hade det kunnat bli en Mega Piranha-nivå på det hela) är att man använder scener på riktiga hajar som inte känns helt inklippta från naturprogram, och vissa scener var faktiskt förvånansvärt bra. Jag hoppade högt en scen då hajen plötsligt dök upp och bet tag i den ena brädbiten de simmade på, och det såg faktiskt ganska verkligt ut. Mot slutet tappar filmen dock och slutet känns mest lamt och ganska slappt. Som sagt känns upplägget inte så nytt men jag tycker detta är en av de bästa filmerna i denna typ av genré. Kort och gott, över förväntan, men trots det inget att jubla över, dock med tanke på omslaget hade det kunnat sluta betydligt sämre.
Jag ska börja med att säga att jag är svag för den här typen av film. Någon ensam som blir jagad och är "på rymmen" har alltid varit intressant och spännande. Det gör dock inte denna film automatiskt till en bra film, för det är det inte. Bakgrundshistorien är lite fånig, och likaså manuset. Vissa scener är som tagna från Jagad och filmen känns väldigt platt på något sätt. Man bryr sig inte om någon av karaktärerna, då ingen är direkt sympatisk. Det känns som saker utspelar sig på skärmen utan att man bryr sig ett dugg om vad det är som händer, vilket är ett ganska starkt tecken på att en film inte är så värst bra.
Vissa scener känns dessutom bara konstiga och malplacerade, som scenen i början av biljakten då Benicio helt random plötsligt pekar finger åt Tommy Lee-Jones. Det fingret var uncalled for, och de hade ju faktiskt ett trevligt samtal innan de blev avbrutna. Hur som helst, filmen fungerar som underhållning men det känns som filmen är gjord utan någon större motivation eller eftertanke. En slätstruken, lite fånig och ganska ologisk ströfilm, med en handling som i rätt händer skulle kunnas göra mycket bättre. Hm, man kanske skulle se om den första Rambo. Synd bara att det är Stallone..
Avrundade lördagkvällen med en gammal klassiker i brist på annat. Även om man i dagsläget inte får ut så mycket av filmen så väcker den massa gamla minnen. Det måste varit minst 10 år sedan jag såg den sist men man kommer ändå ihåg stora delar av filmen. Då tyckte man fällorna var fantastiska och skitroliga, idag är de mest ologiska, dumma och fåniga. Men men, det är en barnfilm så jag ska inte gnälla alltför mycket på de delarna.
Idag är jag väl inte lika road som jag var av den som liten, så det blir svårt att sätta ett rättvist betyg. Om man på något sätt ska se filmen för vad den är så är den ändå ganska underhållande, lite småmysig (det är ju ändå Jul) och lagom lång, men hade jag inte haft sådana minnen av den från barnaår hade betyget blivit aningen lägre. Jag ångrade dock inte att jag såg om den, det var kul att få sig en flashback.
44
För övrigt, är det ointressant att läsa såna här inlägg eller? - Jag försöker att skriva några korta kommentarer om alla filmer jag ser istället för att skriva långa inlägg om några filmer. Det passar bättre med den här typen av film också som jag egentligen knappt bryr mig om. Det blir nog lite längre inlägg om filmer som förtjänar lite mer feedback , plus att jag varit lat och det har varit mycket jobb på senaste tiden så har inte sett så bra filmer. Inte för att ni kanske har denna blogg som dagens höjdpunkt men lite feedback är alltid nice :>
En kortfilm med Shrek i samma stil som julspecialen som kom för några år sedan. Eftersom jag inte var jätteexalterad över den senaste Shrek-filmen hade jag inga jättehöga förväntningar. Denna kortfilm visade sig dock vara betydligt bättre än den senaste filmen. Kortfilmen är roligare, har fler filmreferenser och man slipper följa någon fånig historia där de färdas tillbaka i tiden.
Temat Halloween är perfekt och man hinner bara störa sig lite på några av de jobbigare karaktärerna. Det bästa med denna kortfilm är dock alla referenser till klassiska skräckfilmer. Man har fått med bland annat Exorcisten, Psycho och även en scen från Trainspotting. Sen är det svårt att sätta ett högt betyg då det egentligen är samma typ av humor som i filmerna, som tenderar att bli lite jobbig emellanåt. Jag ser dock hellre Shrek i detta 20-minutersformat än en långfilm, det hela blir på en mer lagom nivå.
Katten och vargen drar upp betygen, dom är awesome
Inte så jättedålig som jag hade väntat mig. Karaktärerna är dock så stereotypa de kan bli (kampsportande asiat någon?) och man har sett det mesta många många gånger förut. Det är som en blandning mellan Alien och Instängd, fast sämre. Karaktärerna är, förutom stereotyper, komplett ologiska i sitt beteende. Huvudpersonen kan ena stunden springa livrädd genom en korridor, gömma sig i en garderob och gråta av skräck, för att tre scener senare stå och hålla ett tal likt Mel Gibson i Braveheart och skjuta av huvuden på aliens i Rambo-stil.
Hur som helst är det lite spännande, inte alltför fult och filmen lyckades hålla mitt intresse uppe nästan hela filmen igenom. Det blir lite förutsägbart och halvfånigt mot slutet och Dennis Quaid är skittråkig som oftast, men den får en ganska stark etta.
Detta var nog den Harry Potter-film som varit mest hypad, och jag hade ganska höga förväntningar som filmen inte riktigt infriade (hoppas att det är så man skriver, mitt huvud pulserar vilket det har gjort det senaste dygnet av någon jävla anledning). Hur som helst, filmen är inte alls dålig, och det är många scener som är riktigt riktigt bra, bland annat en fantastisk animering som berättar historien om de tre dödsrelikerna. Det känns dock fortfarande som att man hoppar mellan utdragna scener som mest känns som utfyllnad och stressiga scener som tar slut alldeles för snabbt. Många viktiga händelser väljer man att ändra på eller ta bort helt, och filmen lyckades inte riktigt förmedla den där känslan av hopplöshet som man ständigt fick läsa om i böckerna. Jag ska dock inte gnälla för mycket, då jag kan tänka mig att det är riktigt svårt att göra en film baserad på denna bok, och jag förstår verkligen varför man delar in den i två delar.
Det jag blev mest besviken på i filmen var att den inte riktigt var så mörk som jag hoppats, och som jag tidigare nämnde kände man inte den där desperationen och hopplösheten hos de tre huvudrollsinnehavarna. Jag hade även hoppats få se lite fler scener med Voldemort. Istället fick man ett par ganska jobbiga flashbacksliknande klipp med blixtrande ljus som gav mig huvudvärk (ja det var nog kombinationen med att sitta längst fram men de kändes ändå lite dåliga). Innan jag går in på de bra aspekterna av filmen måste jag även säga att jag inte alls kände något för de karaktärer som dog i filmen. Jag ska inte spoila någonting men två karaktärer dör tidigt i filmen, men båda dessa dödsfall känns lite i skymundan och man bryr sig inte så mycket. I slutet av filmen dör även en karaktär som man i filmerna mest fått känna som en ganska jobbig bifigur. I boken görs detta betydligt bättre men som jag sa tidigare så förstår jag att det är svårt att göra detta på film då man inte kan ha med allt som står i böckerna.
Nåja, jag gillar fotot, mestadels. En del scener är lite röriga, men det kan också ha haft med att vi satt längst fram. En del humor finns kvar, vilket jag tycker är bra, det är inte alltid jättekul men det känns som det är gjort på en lagom nivå och det hör lite till Harry Potter. Filmens bästa del är då Hermione berättar historien om de tre dödsrelikerna, och både övergången och själva animeringen är som jag tidigare sa riktigt snygg. Miljöerna är dessutom fina och jag skulle utan tvekan vilja bo i något av husen i filmen.
Jag tror att jag fick ut mer av filmen än min syster, som jag såg den med, eftersom jag även läst böckerna, så jag kunde fylla ut alla scener med det jag visste hände emellan som man inte har tid att visa i filmen. Det är lite konstigt, för jag gillar verkligen filmen och jag vill gärna se den igen ganska snart, men jag kan inte riktigt säga att det var en jättebra film, för det var det inte. Jag tror det handlar om att jag gillar filmerna mer än vad dom är bra, om det makes any sense. Just nu känner jag inte att det var den bästa filmen så den får inte mer än en trea, men jag kan tänka mig att höja samtliga filmer vid eventuell omtitt när hela filmserien är klar, då de alla ändå har en viss stämning som jag gillar.
Vet inte om jag fått med allt jag ville men just nu ser jag knappt texten och huvudet dunkar så nu avrundar jag här så får ni väl fråga om det är något oklart.
Detta klipp är nog roligast om ni sett den riktiga filmen, som är en remake på en, ja, man kan kalla den skräckfilm antar jag, från 70-talet. Detta är alltså en helt seriös film, helt utan humorinslag, vilket gör denna comedytrailer helt genialisk. Scenerna då Nicolas Cage springer runt i björndräkt är fullt riktiga och 100% seriösa. Den riktiga filmen var inget bra för övrigt.
Jag vet att den är gammal men den tål att visas igen.
För övrigt har jag sett nya Harry Potter på bio och tänkte uppdatera imorgon med tankar och ett betyg. Såg även en dålig rymdskräckis, Pandorum, som jag kanske lägger in några rader om. Har även sett klart Back to the Future-trilogin, som jag kan tänka mig bygger mycket på nostalgi, då jag, efter min första titt nu 2010 inte är vidare imponerad, och tycker inte att någon av filmerna lever upp till all hype.
Det var ett par år sedan jag se de tidigare Shrek-filmerna och jag har bara svaga minnen från dem, men jag tycker mig ändå känna igen det mesta i denna fjärde del. Skämten och karaktärerna börjar bli uttjatade, och förutom den bortskämda ungen i början av filmen så är samtliga nya karaktärer både tråkiga och ointressanta. Historien känns även den tråkigare än i de tidigare filmerna, och filmens huvudskurk är rent ut sagt dålig.
Alla små detaljer finns där i början av filmen men de försvinner mer och mer ju längre filmen pågår. Det är synd då det var de tidigare filmernas starka sida. Men som förut bjuder även denna film på ganska snygg animering och man har inte tråkigt, även om det aldrig känns så värst intressant. Kul att se Fiona som en ledare och stark karaktär snarare än en "damsel in distress" även om hon inte riktigt varit en typisk sådan i de tidigare filmerna heller. Slutet känns dessutom lite halvtråkigt, men ja, jag ska inte gnälla alltför mycket. Eftersom nästan allt i filmen bara är ganska bra, så blir även betyget bara ganska bra. Svag trea.
Har nu sett ytterliggare två solklara ettor, Piranha (3D) och Land of the Lost. Som jag tidigare nämnde så har jag varit trött och lam den här veckan och inte orkat se på något som kräver någon större uppmärksamhet, vilket lett till att jag istället slötittat/halvtittat på rent skräp.
Piranha Mjukporr med pirayor som äter människor. Otroliga mängder blod, inälvor, avätna kroppsdelar och sexskämt. Troligtvis gjort med självdistans men jag ser inte det roliga i detta. Rent jävla skräp, och folk har på filmtipset jämfört denna med hajen. Jag gråter världen, jag gråter tamejfan...
7
Land of the Lost Fråga mig inte varför jag såg på den här skiten. Will Ferrell, playstation-dinosaurier, stel tråkig humor och helt utan spänning och logik. Nåja, jag hade inte jättetråkigt och jag mådde inte fysiskt illa när jag såg den, till skillnad från föregående film, så den klarar sig åtminstone över 10-strecket.
13
Förhoppningsvis blir det lite bättre film framöver. Jag har dock varvat skräpfilm med Arkiv X-avsnitt som är bättre än någonsin, så det är väl en av anledningarna till att mitt hopp för mänsklighetens framtid inte är helt förlorat.
Nej, den här filmen har jag faktiskt inte sett än, men måste visa er trailern. Kan det här vara den sämsta filmen någonsin? - Det finns inte en chans att någon inblandad i den här filmen har tagit detta på allvar. Hur kom de på idén överhuvudtaget, kände de att det fattas en film om gigantiska pirayor i listan med killer-animals? - Nej, troligtvis ligger det i att det nyligen gått upp en liknande film på bio med betydligt större budget, men som troligtvis är precis lika jävla dålig, nämligen Piranha 3D. Så detta antar jag är en av de filmer som släpps i samband med en större release för att mjölka pengar från de okunniga stackars människor som tar fel film. Det finns en hel del exempel där ute och jag vet att jag har sett en video nyligen om detta men har glömt bort var. Hur som helst, jag tänker hålla mig borta från denna även om man troligtvis skulle kunna ha hysteriskt roligt åt denna bajskorv till film.
Behövde någon ljus, uppiggande, halvunderhållande film att äta till, så det fick bli en film som jag anade inte skulle ge mig någon större upplevelse men funka som tillfällig underhållning. Så ja, finns väl inte så mycket att säga om denna, den är ungefär lika dålig som ni tror. Som sagt är den ljus och någorlunda underhållande, men man stör sig på alldeles för mycket för att jag ska kunna koppla av helt. Diaz karaktär kan vara top 10 på dåligt skrivna karaktärer de senaste 10 åren och Cruise är en lite halvdryg skämtandes Ethan Hunt (Mission Impossible). Inget nytt, men det var väl ganska väntat.
17
Ja, jag vet att jag har sett mycket skit senaste tiden men jag är inne i en trött period där jag inte orkar med en film där för mycket hjärnkapacitet är nödvändig.
Två stycken dåliga filmer, kan jag börja med att poängtera. Om vi börjar med Terror på Elm Street så var det ytterliggare en i högen av alla nyinspelningar av gamla klassiska skräckfilmer. Precis som väntat har man fortfarande inte lärt sig hur man ska göra bra skräckfilm, då denna film innehåller en hel del meningslösa, trista och trötta ljudeffekter som ska skrämma en. Bloden kan jag leva med, originalet hade ju en del av den varan också, och man missbrukar den inte alltför mycket här.
Kort och gott var det en typisk popcornfilm, jag hade inte förväntat mig att behöva använda stora delar av hjärnan till denna film (ungefär lika stor del som skaparna av denna film använde). Det är delvis asfult med dagens mått, det är ointressant och meningslöst. Jag har inte en alltför stark relation med den gamla filmen men har för mig att man åtminstone kände något för karaktärerna där. Den var inte jättedålig, jag har helt klart sett sämre och en scen i slutet var faktiskt till och med ganska snygg.
19
Den andra filmen jag såg ikväll var en film jag hade ännu mindre förväntningar på men hade hoppats att det som bäst kunde vara lite underhållande. Nicolas Cage har på senare år knappast varit något riktmärke för bra film, och i den här filmen kan inte ens hans roliga frisyr och fantastiska springstil rädda honom. Det här var riktigt dåligt, rent ut sagt. Filmen börjar med en så otroligt jobbig barnskådespelare att jag var tvungen att stänga av. Jag fortsatte att titta igen senare under kvällen och lyckades ta mig förbi intro-delen. Resterande delen av filmen utspelade sig 10 år senare med en vuxen skådespelare, som dock visade sig vara TRE GÅNGER VÄRRE. Sällan har jag avskytt och stört mig på en skådespelare så mycket, och jag önskade barnskådespelaren tillbaka. Urfjantig och oändligt repetitiv story som man sett 100 gånger förut (bl.a en liknande i Matrix), fruktansvärt skådespel från en del medverkande, och även om effekterna fungerar så är det knappast tillräckligt för att bidra med den underhållning jag hoppades på, även om jag inte dör av tristess. Som jag nämnde tidigare har denna film ett par likheter med Matrix, och det blir alltmer skrattretande när man jämför de båda. Jag vet att denna film troligtvis är inriktad mer för den yngre publiken men det är inte en ursäkt i det här fallet. Jag vågar säga att Jay Baruchel är jobbigare i den här filmen än Anakin är i The Phantom Menace.
De senaste åren har antalet skräckfilmer och skräckspel som inte bygger på skräck i form av höga ljud, överdrivet mycket blod eller aliens varit nästan obefintliga, och det var med glädje jag läste om det nya spelet Amnesia: The Dark Descent. Detta spel skulle nästintill enbart bygga på stämning och atmosfär, vilket är något jag länge eftersträvat i den här typ av genre, både inom spel- och filmvärlden.
Det första som skiljer sig från andra liknande spel är att man inte använder några som helst vapen eller andra bekvämligheter att skydda sig med. Din enda chans till överlevnad vid ett möte med fiender är att helt enkelt slänga dig in i närmsta mörka hörn och hoppas på att du inte blir upptäckt. Förutom din vanliga hälsomätare har man även en sanity-mätare som sakta går ner om du befinner dig i mörkret för länge, vilket gör att du ständigt måste leta efter ljuskällor att tända med dina tändstickor eller använda den lykta man får i början av spelet. Denna lykta använder dock olja, en resurs som du har begränsad tillgång till, detta gäller även tändstickorna som hittas lite varstans, så det gäller att tända ljuskällor med eftertanke då du inte vill springa runt i kolsvart mörker utan vare sig lykta eller tändstickor. Denna eviga balans mellan ljus och mörker är intressant och välgjord. Jag hade nästan aldrig råd att tända upp ett helt rum eller olja att använda min lykta i långa perioder, men hade heller aldrig helt slut på ljus, vilket annars lätt skulle kunna bli ett irritationsmoment.
Amnesia har korats till ett av de läskigaste spelen som gjorts, och jag måste nog hålla med om detta. Att spela Amnesia i ett nedsläckt rum med hörlurar är minst sagt en upplevelse, och det var inte alltför sällan jag var tvungen att stänga av spelet, tända upp och lyssna på musik för att lätta upp stämningen lite. Man har lyckats skapa ett fantastiskt spel med ytterst få medel och man ska komma ihåg att utvecklingsteamet endast består av fem personer. Grafiken är inte fantastisk men tack vare att man istället för bländande grafik använder den grafik man har till att måla upp fantastiskt stämningsfulla miljöer så fungerar det.
Vad är det då exakt som gör spelet så otäckt? Jag tror att de flesta är ganska trötta på att se film och spel där man ständigt använder höga, plötsliga ljud för att skrämma tittaren. Det kan vara effektfullt någon gång ibland men det största problemet är att skaparna överanvänder detta tills det nästan blir löjligt. Ett bra exempel på detta är den nya filmen Wolfman där man bara minuter in i filmen redan tröttnat på att något hoppade fram på skärmen tillsammans med dessa ständiga ljudeffekter, och då hade man ytterliggare två timmar av samma vara att genomlida. För att återgå till spelet igen så använde man inte detta billiga knep EN ENDA GÅNG, och det har ändå lyckats skrämma säkert samtliga spelare som spelat det. Hur lyckas dem då? Miljöer och stämning är svaret. När man sakta går igenom en svagt upplyst korridor med sin lykta och hör steg och ljud från andra sidan väggen så skapas en otäckt stämning, och istället för att slänga in en katt då så fortsätter spelet med att bygga upp denna stämning. Man kan skymta något i andra änden av korridoren man befinner sig i, målningar på väggen byter plötsligt skepnad och dörrar man nyss klivit in igenom slår plötsligt igen.
Jag ska inte gå närmare in på handling, men det hela utspelar sig på ett slott någonstans i Rumäniens skogar, och slottsmiljön är något jag verkligen gillar. Spelet går främst ut på att lösa pussel och leta efter dagboks-anteckningar och liknande som för handlingen framåt. Det jag gillar mest med spelet är att man låter stämningen vara, man slänger inte in monster i varannan korridor, utan det tar ganska lång tid innan mitt första möte med ett monster. Det sker när man minst väntar det, i ett helt upplyst rum då man för en gångs skull känner sig ganska säker. Då börjar något slå på dörren och i ren panik slängde jag mig in i en garderob, då rummets enda utväg var genom just den dörren som just nu blev våldtagen från andra sidan av monstret. Vartefter går dörren sönder och man kan höra monstret strosa omkring i rummet och slå sönder stolar och man hoppas innerligt på att garderoben inte ska slås upp. Ända tills monstret försvann satt jag livrädd och var beredd att slänga mig på escape-tangenten och stänga av spelet. Här lyckades spelet skrämma mig mer än någon film jag sett de senaste 5 åren, endast genom lite ljud och rädslan av att bli upptäckt.
Det finns fler av dessa scenarion i spelet, och det är här spelet verkligen blir otäckt på riktigt. I spelets allra sista delar tycker jag det tappar lite då det tappar lite verklighetsförankring, och stämningen försvinner lite, men fram tills spelets sista 30 minuter har man varit med om en riktig upplevelse. Jag skrek till och med högt rakt ut utan behärskning vid ett tillfälle då jag blev jagad, det händer inte ofta. Spelet är dock inte utan brister, det är inte alltid fasansfullt underhållande, utan det bygger mycket på att man ska vara rädd när man spelar det. Att laga en maskin med diverse delar för att få en hiss att fungera är ganska tråkigt i praktiken, men när man lägger in skräckbiten blir det plötsligt en helt annan sak, även om det i grund och botten är samma sak.
Nu hoppas jag på att skräckfilm tar samma vändning och tar efter den här typen av skräck istället för att fortsätta kasta tortyr- och splatterfilm till oss, annars är jag rädd att skräckfilm kommer få bajskorvar till betyg även i framtiden.
Jag har nu lyckats ta mig igenom single-player-kampanjen på det nya och hypade Black Ops, och jag är väl medveten om att spelets styrka och fokus ligger i multiplayern men tänker ändå ge ett omdöme om spelets kampanj. Jag personligen tycker spelet påminner väldigt mycket om Modern Warfare 1 och 2 även fast det är olika utvecklare, och jag kan tänka mig att Treyarch (utvecklarna till Black Ops) har sneglat på sina "systerspel" inför det här spelet, då deras tidigare World at War inte riktigt levde upp till förväntningarna såvitt jag förstått. Så om du spelat något Modern Warfare-spel tidigare så vet du ungefär vad som väntar. Detta spel kryllar av klischéer, superöverdrivna skriptade sekvenser och amerikansk actionfilmshandling med onda ryssar.
Sammanlagt tog det mig lite drygt 5 timmar att klara igenom spelet, vilket låter, och är för den delen, väldigt lite. Sen ska vi komma ihåg att spelet verkligen köttar fram och man står sällan still en halvsekund, förutom under de många cut-scenes som finns i spelet. Jag tänker inte gå närmare in på handlingen men den är komplett med nazister, onda ryssar och patriotiska amerikaner, ungefär som väntat alltså. Slutet är dock ganska trevligt med en nice twist.
Uppdragen utspelas främst i olika flashbacks från huvudpersonen Alex Masons minnen, och man får uppleva både Vietnam, kriget på Kuba, andra världskriget och delar av kalla kriget under spelets gång. Man får åka båt och flyga helikopter i Vietnam, fly från ett fångläger på motorcykel jagad av en armé ryssar och hoppa runt på tak i Hong Kong med två uzi's i händerna vilket för tankarna till Matrix. En del av dessa uppdrag är riktigt intressanta och underhållande, och är fulla av snygga cut-scenes och skriptade sekvenser, medan andra uppdrag mest påminner om en gigantisk skjutfest galore där man likt Rambo.. nej snarare Terminator, matar ner horder av vietnameser vilket blir ointressant och mest jobbigt efter ett litet tag. De uppdrag som tvingar dig att smyga eller göra något som sticker ut är de uppdrag som gör kampanjen minnesvärd.
Grafiken har inte förändrats så jättemycket från Modern Warfare 2 i mitt tycke, men jag tycker att man målar upp ganska fina landskap och bakgrunder i detta spel vilket bidrar till stämningen och ibland stannar man upp mitt i skjutandet för att titta på solnedgången. Ljudet och känslan är också riktigt bra, även om spelet tenderar att bli lite på gränsen till löjligt överdrivet ibland. Det är inget som stör, utan det är snarare ganska underhållande att titta på när Mason gör ett monsterhopp från en lastbil till ett tåg i full fart och får tag i en stege. Fysiskt omöjligt i verkligheten ja, men i denna härliga datorvärld är allt möjligt.
Spelet har dessutom blivit betydligt mer blodigare och "köttigt". Man kan nu med ett starkt vapen (ex. shotgun) skjuta av kroppsdelar på fienden, och vissa cutscenes innehåller scener där man smygandes skär halsen av fiender. Spelet i huvudsak känns ganska brutalt och hektiskt och visar krigets värsta sidor. Många ifrågasätter nog underhållningsvärdet i att spela spel som handlar om krig och går ut på att skjuta andra, men det är en diskussion jag inte tänker gå in på närmare här.
Sammanfattningsvis är Black Ops ett spel som ger ett par timmars filmisk överdriven krigs-underhållning i ett rasande tempo. Men betyget reflekterar inte spelets sammanlagda betyg då den riktiga fokusen ligger i multi-player-delen som dock i dagsläget tyvärr är ganska laggig och buggig. Återkommer om det vid ett senare tillfälle när jag provat på den på riktigt.
Bestämde mig för att ta en titt på denna nya tv-serie som vad jag förstått fått ganska bra kritik. Serien bygger tydligen på en serietidning med samma namn, och tidningen i sig bygger på tidigare zombie-filmer, främst då '28 dagar senare' då upplägget i stort sett är exakt detsamma. Nu har jag inte läst tidningen men seriens första avsnitt var i stort sett nästan en exakt, något sämre kopia.
Det märks direkt att serien är amerikansk, det skymtas amerikanska flaggor här och var, alla är macho och manliga (kvinnor är ju offer i de flesta mainstream-hollywood-skräckisar) och alla är kristna. Som tidigare nämnt är upplägget och handlingen nästan en exakt kopia av 28 dagar senare. Rick Grimes, en polisofficer, blir skottskadad och hamnar i koma. När han vaknar upp är sjukhuset övergivet med undantag på några halvätna kroppar, och vartefter visar det sig att majoriteten av populationen nu består utav zombies.
Detta verkar dock inte förbrylla Rick alltför mycket då hans reaktion på att en halv förmulten kvinnokropp kommer krypandes emot honom är "Oh shit, fuck this, jag cyklar hem!". Han träffar så småningom en man och son som bosatt sig i ett hus i närheten av Rick's gamla hem, och måttligt intresserad får han veta att ett virus nu förvandlat befolkningen till zombies. Han får också reda på att det finns en tillflyktsort komplett med forskningsstation som försöker framkalla ett botemedel, detta hindrar dock inte Rick och hans nyfunna vänner att skjuta och slå ihjäl alla zombies som står i deras väg, även om de är tidigare familjemedlemmar eller kollegor.
Så ja, om det inte framkommit än så var jag inte så jätteimponerad av det första avsnittet, men jag har varit lite väl hård. Den är ändå välgjord och ganska spännande, även om man inte bryr sig det minsta om någon av karaktärerna än så länge. Zombiesarna är snyggt gjorda, även om de hittills inte varit direkt hotfulla. Det jag stör mig på mest är som sagt karaktärernas handlingar och reaktioner på vad som har hänt. Det tar inte mer än ett par timmar innan Rick klär sig i full polisuniform (komplett med hatt) för att.. ja, jag vet inte varför. De tvekar inte en hundradel på att löpa amok och skjuta ihjäl varje zombie de ser även om man fortfarande inte är säker på om det finns ett botemedel eller inte, när man istället lätt hade kunnat jogga ifrån de få zombies man stöter på då de verkade vara ungefär lika farliga som en påse nötter med tänder, fram till avsnittets sista 10 minuter då saker förändras lite, men det tänker jag inte gå in på nu.
En påse nötter med tänder.
Så för att sammanfatta det hela så är det en skaplig kopia av äldre zombie-filmer med ganska bra stämning och effekter, komplett med ett dumt amerikanskt manus. Jag kommer dock troligtvis fortsätta titta på serien och om du är intresserad av zombies eller skräckfilmer i allmänhet så kolla helt klart in serien, förvänta dig dock inget revolutionerande eller banbrytande.
Ny månad och en nystart på denna blogg. Jag kommer nu att försöka uppdatera mer frekvent och skriva lite mindre (storleksmässigt) recensioner på film, spel och annat men försöka göra det lite mer ofta än jag gjorde förr, både för att underlätta för mig (lathet) och för att ni ska slippa läsa alltför mycket väldigt sällan.
Jag tänker införa ett nytt betygsystem, liknande det PCGamer använder, nämligen mellan 1-100. Varför? - För att jag vill och det känns roligare med en så pass stor betygskala.
Det var länge sedan jag inhandlade detta westernspel och det tog ett bra tag innan jag orkade mig igenom hela spelet, men nu har jag till slut alltså klarat 99% av spelet och kan dela med mig av mina känslor, som är blandade. Det är helt klart otroligt bra i sina bästa stunder men faktiskt majoriteten av huvuduppdragen är ganska tråkiga och karaktärerna känns krystade, med ett par undantag.
Nästan hela spelet har två sidor. Det är riktigt snyggt men plågas av fruktansvärda buggar. En del karaktärer är välskrivna, intressanta och djupa medans andra bara är jobbiga och klichéfyllda. Historien är väl helt okej och räcker länge, men man känner sig aldrig så värst engagerad. Karaktärerna som ska hjälpa en genom uppdragen drar ut på det till den gräns då det mest känns konstigt att Marston (huvudkaraktären) inte bara sätter ett skott i pannan på dem. En del uppdrag låter dig sköta olika stationära maskingevär, vilket kanske låter roligt, men dessa uppdrag ligger på ungefär samma nivå som Space Invaders, fast tråkigare.
För att fokusera på spelets bättre delar så är världen stor och öppen och helt utan laddningstider, och är dessutom fyllda av slumpvis genererade händelser, vilket gör att den känns levande och spännande. Man stöter på allt från banditer till kannibaler till hästtjuvar när man rider omkring. Ett av mina starkaste minnen från spelet är när jag i början av spelet noterade en person i stråhatt ståendes vid en kaktus i en suspekt pose. Jag red fram, drog fram min revolver och hoppade av hästen för att se vad han sysslade med. Det visade sig att det var en pissnödig mexikanare som tömde blåsan mot kaktusen, och för att sluta skämmas och dra ned på pinsamheterna sköt jag av han hatten och red därifrån fortast möjligt. Spelet målar upp vida landskap som ibland är riktigt imponerande, och det är ett nöje bara att sitta och stirra på solnedgången. Även väderförhållandena i spelet är snygga och bidrar allt mer till stämningen, och vid ett tillfälle misstod jag åskan i spelet för verklig åska.
Man har sällan brist på saker att göra, framförallt i början av spelet. Det finns nya kläder att låsa upp, banditläger att rensa, man kan spela poker och blackjack eller bara rida omkring och se vad världen har att erbjuda. Det finns förutom huvuduppdragen även främlingar att göra uppdrag åt, och dessa tycker jag är spelets främsta behållning, då de innehåller referenser och hyllningar till bland annat Hitchcocks Psycho, och de är oftast betydligt mer underhållande än vad huvuduppdragen är. Man kan även göra olika challenges som t.ex går ut på att plocka x antal av en blomma eller prickskjuta x antal fåglar, vilket bland annat uppgraderar dina färdigheter såsom dead-eye-läget. Dead-eye innebär att man går in i ett slow-motion läge där du i lugn och ro kan rada upp dina skott med ett enkelt knapptryck, när du sedan släpper knappen avlossar man samtliga skott i äkta Clintan-stil. Styrningen är oftast ganska bra och hästridandet är välgjort.
Jag nämnde tidigare spelets buggar och även om jag kommit lindrigt undan så kryllar spelet av buggar. Människor kommer ibland svävandes flera meter över marken, vissa är osynliga, en del sidouppdrag som är viktiga för att låsa upp saker i spelet kan bugga vilket gör att du går miste om dem. Spelets allra största problem är dock att det inte är så värst underhållande. Man kan sammanfatta det med att det är ett riktigt bra spel som tyvärr är ganska enformigt och tråkigt. Jag kanske är ensam om denna åsikt men många uppdrag uttråkar mig och det kan vara irriterande att rida runt som en galning i en halvtimme letandes efter en bäver för att flå dess skinn till ett uppdrag, varpå man plötsligt springer in i 5-6 stycken som skuttar fram på marken. Ibland känns det som att spelet känner av vad man är på jakt efter och förstör för dig. Jag letade vid ett tillfälle just bäverskinn och sprang runt i en halvtimme på de platser där bävrarna främst syns till. Under den halvtimmen sköt jag ihjäl ett 20-tal björnar och vad som kändes som 150 vargar. När jag till slut fick mina jävla bäverskinn skulle jag samla björnskinn för en achivement, men då syntes plötsligt inte en björnjävel till. Detta är inte riktigt spelets fel och jag må vara lite väl kritisk men det är ett frustrationsmoment som infinner sig ganska ofta i spelet.
För att avrunda inlägget så kan man som sagt sammanfatta spelet som ett oftast ruskigt välgjort och vackert spel som tyvärr har en del oengagerande uppdrag som förstör upplevelsen och ett delvis lågt underhållningsvärde. Vid dess bästa stunder är det dock magiskt, och ibland infinner sig den där äkta western-känslan när man rider genom världen och då är spelet som allra bäst.
Betyg: 7/10
(Det börjar bli sent och jag är trött så jag hinner/orkar inte läsa igenom hela inlägget just nu så det kan finnas felstavningar och syftningsfel i texten. Var god ha överseende med detta).
